Multitap i Warszawa del 2

Andra dagen i Warszawa gick vi till Hoppiness Beer´N Food. Ett litet ställe, som inte ser mycket ut för världen. Men låt dig inte luras, personalen är både kunnig och väldigt omtänksam. Det var mycket Nordiskt i lokalen när vi var där, förutom oss själva ett Svenskt sällskap och ett större gäng Norrmän. Ingen var högljudd, skönt nog. Men det var ju bara lunch.

Jag åt ännu en burgare, även denna väldigt god. Min fru tog Sliders med otroligt mört fläskkött och inlagd rödlök.

Andra ölen på plats var en riktig hit, Pan IPAni från Trzech Kumpli. Ett bryggeri jag inte lyckats hitta mycket om. Tillsammans med Rockmills öl från kvällen innan var det här resans bästa öl.

Nästa besök blev Kufle i Kapsle (ungefär öl-muggar och kapsyler), kanske det ställe som anses som "bäst" i Warszawa bland öl-nördar.

Så märkvärdigt kändes det inte när vi kom in, såg ut som nästan alla andra multitaps jag besökt..

I det bakre rummet var inredningen i stil med ett café från 40-talet. Lugnt en stund, tills ett gäng Tyskar kom farande. Trettio minuter av skrålande och sedan, plötsligt var de borta, lämnades ett spår av halvdruckna öl...
Fick inga bra tips i baren, drack en rejält besk sak utan balans och efter det gick jag den säkra vägen och testade Svenska Magic Valley (Brewski och Mikkeler).

Avslutade besöket med en öl från Deer Beer och så glaset på bilden, som innehöll Balwan från Polska Artezan. En ganska lätt, men fräsch disig Pale Ale. 4,5% blev en lagom avslutning på två tidiga kvällar. Perfekt för en öl-älskande småbarns-förälder ute på vift.

Det är lätt att bli imponerad av utbudet i Polen. Och kanske mest utbudet i kombination med prisnivån.
På krogen ligger inhemsk hantverks-öl runt 10-12 zloty för 0,3 liter och ca 13-15 för 0,5. Import låg runt 18-22 för 0,3 och 22-27 för 0,5 liter.
En Zloty är enligt xchange.se ca 2,60 kronor. För egen del kan jag konstatera att jag genomgående fick en kurs runt 2,40 kr per zloty.
Misstänker att kortutgivarna ger en förmånligare kurs (men se till att betala i lokal valuta, annars blir det dyrare!)

Ta en tur hit, gillar du öl kan jag lova att du tycker det är värt mödan. Vill du göra mer än att dricka god öl finns det massor av annat att göra, både i Warszawa och i Krakow. Inte minst finns det gott om bra restauranger och mycket kultur och historia.

Multitap i Warszawa del 1

Åter dags för att besök i Warszawa, och den här gången besöktes några nya ställen. Första dagen var målet att börja med en sen lunch hos Brewdog, men tji, de hade stängt. För bara några dagar sedan öppnade för övrigt Mikkeler sin första ölbar här i stan, men besöket dit hann vi inte med denna gång, och dessutom finns ju Mikkeler i Stockholm. Bilden ovan är från Drugie Dno vilket är ett av alla dessa multitap-barer med ölfokus som har poppat upp i stan de senaste två-tre åren. Det fanns ett tjugotal öl på fat, mestadels från Polska bryggerier, men även ett par britter och Belgare fanns. Flaskor kollade vi aldrig in, då fokus var ett par öl och att stilla hungern. Utmärkta hamburgare för övrigt!

Senare på kvällen besöktes Same Krafty i gamla stan. Observera länken; I polen tycks de flesta öl-ställen med lite klass vara anslutna till Ontap  vilket är en sida där det går att lägga upp vilken öl som just nu finns på fat. Väldigt smidigt system, och det visade sig också stämma (bortsett från att någon öl hunnit ta slut) i alla fall jag kollade.

Hos Same Krafty fanns en IIPA som jag blev lite sugen på. Juicy Symphony från Polska Rockmill var bland det bästa jag drack under denna resa. De nio procenten hade man lyckats gömma bland ett behagligt dis av mjuka tropiska smaker. Milk-stouten från Piwojad tillhörde däremot inte de mer minnesvärda ölen; vattnig och lite som Oboy lyckades jag skriva ned i mitt anteckningsblock innan vi gick därifrån.

Same Krafty hade lite yngre publik (det fanns visst två ställen med samma namn). Orkade inte besöka det andra. Liten lokal med kanske trettio sittplatser. För den som tycker om pizza fanns det. Ca tio öl på fat, och säkert det femdubbla på flaska (frågade inte).

Lite senare på kvällen besökte vi Jabeerwocky, vilket visade sig bli resans höjdpunkt. Det fyllde på rätt duktigt med folk allt eftersom torsdag-kvällen gick, men det blev aldrig mer än välfyllt. Sjutton välfyllda kranar, som tycktes bytas i ett rasande tempo. Under tiden vi var där var säkert fem-sex av faten bytta till annat, nytt. Inga problem att tillbringa en kväll här drickandes ny och färsk öl alltså ;-)

Hos Jabeerwocky var det en fin mix av lokalt, Brittisk öl och till och med Svenskt. Mysig lokal. Rätt stort, men fin stämning och ljudnivån blev aldrig "jag hör inte vad jag säger till min kompis-hög"

42|02 DDH Pale Ale Number Two från Brew by numbers smakade gott. Det fanns dessutom ca 100 flaskor i kylen, om du skulle råka bli trött på fat-utbudet. I lokalen fanns små terminaler (surfplattor monterade i väggen), så det gick bra att utforska sortimentet den vägen innan beställning framme vid baren.

Del 2 av det här inlägget lägger jag upp om några dagar, då om ytterligare ett nytt favorit-ställe och också lite om vad vi som hårt (med rätta?) beskattade Svenskar kan förvänta oss att få för de slantar vi spenderar när vi är hos våra Polska EU-vänner.

Nya ölstilar och att våga bryta mönster?

En av de saker jag tycker är så spännande med öl från Polen är att de har en sådan lång öl-tradition, och det i kombination med en väldigt bred och respektlös (i positiv bemärkelse) syn på hur öl ska vara. Polens nya öl-scen var sena ut ur startblocket jämfört med många andra länder. I princip var det Artezan och Pinta som startade runt 2012 som var startpunkten och från dess har det gått i ett rasande tempo.

Till skillnad från rätt många av våra Svenska hantverks-bryggerier spelar få nystartade Polska bryggerier på traditioner eller det lokala eller genuina. Nej, här handlar det om att röra om i grytan, att experimentera med både smak, färg och form. Kanske inte med form vid närmare eftertanke, de allra flesta flaskor (inga burkar?) öl som produceras i Polen kommer i 50cl standard-flaska.

Flaskan till vänster på bilden kommer från ett bryggeri som heter Brokreacja. Ölen heter Big Boy Mango, och det hör man direkt på namnet vad det handlar om. Nappflaskan på framsidan finns inte där av en slump här handlar det om mango i kubik, något av det mest mango-massiva jag har varit med om, fullt jämförbart med barnmatsburkarna som har serverats här hemma på senare år. Nog för att jag uppskattar sött och beskt tillsammans, men detta blev lite för mycket... Ett litet glas, och sedan tog jag fram min Kapsyl-greta


Den andra flaskan kommer från Browar Stu Mostov och heter heter Strawberry Milkshake Ipa. Ingen lär bli förvånad när jag skriver att även här dominerar sötman, men inte på samma överdrivna sätt som för Big Boy. Jag hann knappt lätta på kapsylen innan näsan registrerade tydliga toner av jordgubbe. I smaken väldigt lätt beska tillsammans med en försiktig, men tydlig ton av jordgubbe och en myriad av andra tropiska smaker. 

Efter att ha druckit båda dessa öl funderar jag över var öl-smaken tog vägen. För här är vi verkligen i ölets utkanter. Ingen som har läst mer än två inlägg på min blogg lär ha missat att jag tycker om New England-stilen. Den saknar inte kritiker, men i jämförelse med detta är New England väldigt solklart en öl, och inget annat än en öl...

När jag söker på begreppet Milkshake på systembolagets hemsida får jag noll träffar. En enkel google-sökning på +öl + milkshake ger att det *surprise* är Omnipollo (rätt nyligen) som gjort en öl med detta som del i namnet. Nu stirrar jag mig förstås blind på just ordet milkshake, men det är ändå lite lustigt att vi anammar så olika ord när vi ibland gör öl som är rätt lika varandra. När jag gör en sökning hos Polski Craft hittar jag en bit över tjugo olika öl med Milkshake i namnet.

Polsk öl 2017-2018 - en slags sammanfattning

Dags att summera mina intryck av i huvudsak öl av New England IPA och andra humle-stinna öl från Polska bryggerier.

Totalt har det blivit närmare tjugo olika smakprov.
Från mina resor till Warszawa och Krakow, samt från tidigare beställningar har jag mestadels positiva intryck. Hur skulle det bli denna gång?

Som i så många andra länder runtom i Europa råder det en Öl-nybyggaranda utan dess like, men det känns som att mindre Polska bryggerier fortfarande ligger några år efter. Inget lätt försprång att ta in, är man sen i starten kan man inte bara knapra in det hela på tre-fyra år. Hantverksbryggd öl började egentligen inte produceras i någon större skala i Polen förrän 2011 då Pinta startade sitt bryggeri. Året efter var det dags för både Artezan och Alebrowar, men först 2015-2016 började antalet mindre bryggerier öka i högre tempo. Polen är Världens 6:e största producent av humle och Europas (till volymen som konsumeras) 3:e största öl-land. Huvuddelen, ca 90% av den öl som konsumeras kommer från Sab Miller, Heineken och Carlsberg- ägda bryggerier. Det finns, enligt den statistik jag hittat, någonstans mellan 200 och 250 bryggerier i Polen (2017).

Vad som är intressant är hur hög kvalitet det ändå har varit på de öl jag smakat denna gång. Endast en hamnade i vasken, och även fast få av dem var riktigt bra, var det heller nästan inga bottennapp. Bottennappet stod ett bryggeri för som jag jag provat en del från tidigare (som jag tyckt mycket om), en Päron-"marinerad" Pale ale. En söt, syntetisk historia som jag inte förstår hur någon kan vilja lansera. Men men, det gäller att våga, och gör man inte det kommer man ingenstans här i (öl)-världen.

Öl av New England-stil verkar ha blivit mycket populärt i Polen. Snart sagt varje bryggeri jag kollade upp (ett 20-tal) hade en eller två varianter i stilen. Vad som däremot blev tydligt är att Polackerna har en tolkning av stilen som är rätt olik vår (?). Inblandningen av Vete och Havre ger i många fall en disig eller till och med mycket disig öl - i Svensk (Brittisk, Norsk, Dansk, Amerikansk) tappning.

De flesta av de Polska tolkningarna var klara, eller bara lite disiga. Ett par undantag fanns, men oavsett det smakade de flesta ölen rätt lika en vanlig IPA, fast med mindre betonad beska, och med lite mer kropp från inslagen av Vete och Havre.

Ingen av de NEIPA jag testade hade den där fylliga, ibland nästan krämiga, Juiciga smaken som ganska många öl i stilen har. Ett par-tre påminde om det, och de två bästa exemplen kom från Birbant och AleBrowar,

Flaskorna på bilden i början av inlägget visar lite av det jag testat nu mot slutet av mitt Polska öl-äventyr:

• Nowa Anglia från Browar Zamkowy Cieszyna, En NEIPA om 6,5% med en mycket lätt doft av kola och citron. Till skillnad från många nyare Polska bryggerier presenterad i flaska med diskreta, klassiska etiketter. Det lätta diset i utseendet går igen i smaken. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag lämnar alla tankar om stil och ambition och tänker att det smakar väl ok en fredag-kväll på krogen efter några öl. Växer efterhand, och klart drickbart, men inget att skriva hem om.
• Not So Scary från AleBrowar 5,2%  En av ölen som var mer åt det riktigt disiga hållet. Den av ca 9-10 jag nu provat som jag tycker varit mest lyckad. Inte så stark, men smakrik rätt och slätt och väldigt god. Smakar mer än vad jag trodde var möjligtvis runt 5% Påminner mig om Mikkellers K:rlek
• MLYNARZ från Browar Profesja. 4,9% En Amerikansk veteöl, med aningen mer betoning på beskan än sina Tyska kusiner. God, fräsch, välgjord. Kan inte minnas att jag druckit någon öl i denna stil tidigare.

Några fler exempel på sådant jag provade (observera att nästan all öl som släpps i Polen är på 0,5 liters flaska - burktrenden har inte hittat dit, än...)

* Anglosas från Tancut Browar. En fräsch, fruktig, smakrik sak. Massor av härlig apelsin och Citrus. Ganska klar, men det ska visst vara en Neipa. Vilket jag inte tycker det är.

* Birbant Hopsbant Citra Ipa. Riktigt, riktigt fin Citra-späckad Ipa.

* Browar SoliPiwko och ännu en Citra-baserad Ipa. "Jodie". Stabil.

*  Birbant 10 Hops. Tio olika humlesorter kan man ju undra vad detär för vits med, bortsett från att etiketten blir cool då, men det här är blev riktigt lyckat. Birbant är ett av de bryggerier jag kommer hålla lite extra koll på framöver

* Olimp och deras New England IPA. Ännu ett exempel på en Neipa som drar åt en vanlig Ipa på alla sätt och vis. Olimp har jag provat tidigare, och det har utan undantag varit hög kvalitet.


I Mars besöker jag Warszawa igen, och då tänker jag besöka bryggeriets Artezans egen pub och besöka Piwpaw (det mindre av deras två ställen, det med bara femtio öl på fat (!). Vid senaste Warszawa-besöket hamnade vi hos Brewdog Warszaw, och det besöket gav mersmak, så dit går vi säkert igen. Återkommer med en ny rapport i mars. Polsk öl är värt mer uppmärksamhet! Riktar vi blicken lite längre än till det som händer här i Sverige, USA, och några andra länder i väst så finns en hel öl-värld där ute! Upptäck den, våga mer mångfald är mitt tips.

Polsk öl - Nypremiär del 2 - mer NEIPA

Dags att fortsätta testa mer eller mindre disiga öl från Polen, denna gång tillsammans med invigning av ett Lervig-glas jag haft stående alldeles för länge. Just detta glas vill jag minnas att jag köpt hos Beergium, men det finns säkert på fler håll.

Flaskan till vänster på bilden kommer från ett litet bryggeri som heter  Bytów Browar Kaszubski. Inget enkelt namn direkt, fick leta en stund på flaskan innan jag förstod vad som var namnet.

Deras hemsida verkar synnerligen instabil, vid de tillfällen jag försökt komma in på den har laddningen varit plågsamt långsam. Flaskan jag fått har bäst före 4/7 2018, så jag utgår från att den är tappad ett år innan. 5,9% stark. Lätt disig. Som NEIPA känns denna väldigt tveksam. Bortsett från drag av ananas och något annat frukt-aktigt är det mest beska och strävhet i smaken. Som en IPA, tja, jag vet inte. Drickbart är det, njutbart en kylig januari-torsdag som denna, njae...

Vid en titt på deras Facebook-sida känns det också som att de gillar yta, vilket jag inte gör. Jag föredrar innehåll. Tror inte vi ses igen, jag och Browar Bytow.


Kvällens andra NEIPA kommer från Lancut Browar och knappa 6% alkohol. Bäst före datum 18/8 2018. Här var det enklare att hitta information; denna gör de med korn- och vetemalt, havre- och veteflingor samt humlesorterna Chinook, Mosaic och Simcoe. Den här ölen är inte särskilt disig, men däremot väldigt fruktig. Doftar lätt av citrus och apelsin, och smakar desto mer av dessa frukter. Tycker inte heller detta är en NEIPA smakmässigt eller utseendemässigt, men vad vet jag, Polackerna har kanske en annan definition av NEIPA än vi tycks ha i Norden, USA och England. Däremot skulle jag gärna köpa denna igen. Fräsch och fruktig. Kan tänka mig att den är perfekt en varm sommardag om du samtidigt vill ha något som även bär en del smak.

Om jag ska jämföra dessa två bryggerier känns också Lancut  mer seriöst. Det räcker med att titta på deras Facebook-sida för att ana det.

https://www.facebook.com/browarbytow/
https://www.facebook.com/browarlancut/

Om några dagar, i del 3 funderar jag på om jag ska våga smaka en Polsk suröl och en Saison-NEIPA-hybrid...

I väntan på en ny beställning från Polen och lurad av hembryggt

Tidigare här i bloggen har jag skrivit om Polsk öl, och om lite av det som händer hos våra vänner i Öst. Det har blivit besök i Warszawa, och deras ölfestival, och även lite skrivet kring några av deras öl. Bortsett från två av våra avsomnade bloggar Mankerbeer och Ölsvammel är det inte så många som skriver om öl från Polen. Åtminstone inte som jag hittat. Tidigare har jag varit rätt imponerad över deras utveckling. Den som tror att Polsk öl bara handlar om lager och söta, mörka ale behöver verkligen tänka om, något som för övrigt gäller för de flesta av de klassiska öl-länderna. Ja, till och med Tyskarna har börjat lämna Reinheitsgebot och börjat ta ut svängarna lite.

I vilket fall fick jag för mig att kolla läget igen, så framöver kommer det bli mer fokus på just Polsk öl från min sida. Den som känner mig vet också att jag tycker om den där öl-stilen som inte är en egen stil, nämligen New England. Så jag kommer såklart skriva en del om New England-öl, från Polen. Och redan nu kan jag väl säga att jag är en få (?) i bloggo-sfären som kommer sörja den dagen (som förhoppningsvis aldrig kommer) då New England-stilen för en tynande tillvaro.

Men i väntan på detta dök det upp en hembryggd öl här hemma. Min fru tränar en sport där man tycker om att kasta omkring folk på vadderade mattor och en av hennes tränings-kamrater råkar vara hembryggare. Det kunde ju bara sluta på ett sätt, så nu i dag stod så återigen en hembryggd öl här på mitt bord. Det var länge sedan, det här med hembryggeri har aldrig varit något för mig. Åtminstone vet jag det i dag. Efter ett antal försök.

Min fru kom hem till mig och berättar:

- Johan har bryggt en Kölsch!
- Men vad kul svarar jag, den måste jag prova i kväll!

Mycket riktigt, jag provar denna Kölsch. Frisk, fräsch, lätt, lite jästig.
Den slank ned och kändes som en perfekt öl en varm sommardag.

En stund senare messar jag Johan och berättar om vad jag tycker om den goda Kölschen.

Vad tror ni svaret blev?

- Det är en ingen Kölsch! (det är en (pale) ale.

Definitionen av en öl-stil känns ibland som en hel vetenskap, och det där med att bli lite lurad har nog de flesta av oss varit med om. I ärlighetens namn dricker jag i princip aldrig Kölsch, men det är ändå intressant hur lätt det är att tro att man dricker något i en viss stil. Inte så ovanligt i öl-världen tänker jag. Inte minst visar det hur lätt det kan vara att tuta i folk vad det är de dricker.

Att samarbeta kring öl

För några dagar sedan satt jag och tänkte på hela grejen med att blanda olika intressen, och det där med att förnya sig. Ölen på bilden är en samarbetsöl. Det är helt klart inget nytt fenomen om nu någon trodde det, men för mig känns det i alla fall som hela fenomenet har blivit riktigt stort i Sverige först nu. Omnipollo, Brewski, Stigbergets, ja till och med Oppigårds (men inte så mycket, ett par?) har haft samarbeten både med Nordiska bryggerier och med Brittiska/Amerikanska..

I vilket fall, Norska bryggeriet Lervig och bryggpuben Warpigs (Köpenhamn) har gjort denna torrhumlade American pale ale. Detta med hjälp av en herrans massa humle. Kolla här så får du veta vad de försökt göra. På senare tid har jag druckit rätt mycket öl med lite lägre alkohol-styrka, och det har väl varit någon slags trend åt det hållet på sistone (jag brukar vara sen med trender), men känner ofta att det tenderar att bli lite tillkämpat. Procenten betyder mycket även fast det försöker döljas med en exotisk blandning humle och med både två och tre sorters jäst i samma öl. Just denna är ett exempel på det. God och frisk och med en exotisk vinös ton, men inget jag köper igen. Speciellt inte för närmare 70 kronor burken.

För att balansera upp det är med lite alkohol hittade jag av en ren händelse (nåja..) en annan samarbetsöl där Lervig varit inblandade. No´rway Jose IPA. Eftersom det är ett samarbete mellan ett Norskt och ett Spanskt bryggeri kunde jag inte motstå att prova denna. Lite över sju procent och det hela är gjort tillsammans med ett av många andra spännande Spanska bryggerier; Basque Brewing project. Tänker inte sväva ut i någon analys bortsett från att detta var jäkligt bra. Intressant nog nämner de över huvud taget inte begreppet "New England" någonstans, det är bara harmoni mellan malt och humle.

Spanskt och Norskt gott folk, det är veckans tips från mig.

Lite lugn och ro tillsammans med Siren brewery

Brittiska Siren är ett av alla dessa bryggerier som kommer med så många öl att det knappt går att hålla räkningen. Man skulle kunna tro att det blir ett bottennapp eller två emellanåt, men just från Siren har jag aldrig lyckats hitta något jag tyckt illa om. Vi gillar tydligen varandra, Siren och mina smaklökar.

Siren har alltid varit lite av mästare på att hitta på små-lustiga namn. Vad sägs till exempel om "Middle Finger Discount", "Baby Wheel New England Ipa" eller "5 Alarm"? (det senare känner jag till alldeles för väl)

I kväll plockade jag fram efterföljaren till deras "Ten dollar shake" (som jag inte testat, nej), som ska vara en ännu mer laktos-fylld, frukt-späckad öl med aprikos, persika, körsbär och jag vet inte allt annat de menar ska finnas där. I marknadsföringens värld är allt möjligt.

Comfortable Silence är ett namn som förpliktigar. För en del är öl en dryck att dricka tillsammans med andra i sällskap med musik på hög volym. Är man däremot som jag på väg med marsch-fart mot gubb-åren handlar öl sannolikt mer om en stunds njutning, kanske till och med ensam ibland. Siren är annars inte ensamma om temat, numera nedlagda CAP bryggeri hade ju en pale ale  som hette Endless vacation. Ett strålande namn på en öl tycker jag!

Det verkar ju riktigt smaskigt det här, och när jag stoppar ned näsan i glaset finns det helt riktigt en herrans massa persika och aprikoser där. Lite New England Version 2 på något sätt, för visst är det väl så att det snackas om version två? Nu är jag rätt lättlurad, så jag vet inte riktigt om det finns en version två av New England-stilen, men jag skulle nog ändå vilja att det finns. Kanske mest för att jag börjar tröttna på all den där frukt-juicen, och att jag på något sätt vill att en öl ska se ut lite mer som en öl ändå gjorde fram till för några år sedan.

Sedan kommer då det där lilla ögonblicket då inte bara näsan fått sitt, utan även tungan, gommen, ja till och med hjärnan. Och JA! Ta mig fasiken, är det inte New England version två ändå!

Jag som älskar Citra-humle känner en skön bitterhet och tydliga toner från citrus och apelsin, och all denna laktos den bara bygger upp en härlig känsla av balans. Balans, detta knaster-torra ord som jag är så trött på, för när jag hittar en öl som bara fungerar, så är det alltid det ordet som spökar i mitt huvud. Balans, balans, balans. 

Om någon vill följa med mig på en Britt-resa till Siren nästa år, hör av er.

Intervju med Sirens grundare Darron Anley

http://www.sirencraftbrew.com/

Vem är det som brygger din öl egentligen?

I går kom jag hem från London. Igen. Det känns som att jag är där ofta, men det är jag ju inte. Typ två gånger om året. Denna gång blev det mer promenerande än öl-drickande, och under våra promenader kunde en jag se att vissa bryggerier tenderar att förekomma väldigt frekvent. Så har det kanske alltid varit; men nu trillade polletten ned för mig om hur dominerande Meantime Brewery verkar ha blivit i London. Jag skriver "verkar", för det är min känsla jag försöker beskriva nu.

För den som inte vet är Meantime ett bryggeri som startade 1999 och som 2015 köptes upp av koncernen SAB Miller (som då var världens näst största öl-producent och som senare (2016) blev uppköpta av Anheuser-Busch InBev). Meantime däremot hamnade i samma veva hos en annan jätte, Asahi Breweries. Efter det kom snabbt kapital som gjort att de i dagsläget är (någon kan förhoppningsvis bekräfta detta?) Londons största bryggeri.

Jag har aldrig hyst några speciellt varma känslor för Meantime. De har alltid varit ett bryggeri som har haft fina flaskor och lite, om något dåligt att servera. Ett säkert kort, men bara så, tja, tråkigt...
De må vara hur fina människor som helst, men när jag nu går omkring i London och tittar efter något annat än Fullers, Stella eller Youngs, då ser jag bara Meantime, och blir bara så trött.

Den som läser detta och är riktigt intresserad av öl kommer nu tänka att "Men det är väl bara att leta upp någon av de säkert hundra, femhundra eller xxx hundra pubar som inte serverar Meantime?"

Jo, men det är inte det som är grejen med det jag skriver och vill ta upp.

De hela handlar om BS. Ja, ni vet. Bullshit. Eller CBS. Corporate Bullshit.

När Skotska Brewdog för inte så länge sedan aviserade att de sålt en minoritetspost till TSG väckte det massor av känslor hos mig. Först var jag negativ, men sedan tänkte jag att, vadå, de får väl göra sin grej. Varför inte unna dem att tjäna en hacka och sedan fortsätta göra sin fina öl och kunna utveckla företaget? Starka (del)ägare ger som bekant muskler och många (nya?) möjligheter.

Men vad händer egentligen när en stor, kapitalstark ägare tar över ett relativt sett litet bryggeri?
Det första som sker är att det garanteras att "Detta är inget som kommer påverka bryggeriets verksamhet. Vår själ och passion kommer fortsätta att leva. Men med alla dessa herrans pengar, då kommer vi kunna göra SÅ mycket mer. För dig. "Vår käraste kund"

Jo tjena säger jag, en sketen liten Svensk kund. Vad annars ska de säga? Det tråkiga är att så många går på det. Om och om igen. Nä, självklart kommer inget att förändras.. Passionen kommer fortsätta leva så länge inte mer än en liten del av personalen och de som är drivande på bryggeriet har bestämt sig för att gå vidare till något mer intressant. Passionen kommer fortsätta leva så länge som tålamodet finns hos ägaren med alla dessa egenheter hos de som driver och brygger på plats. Passionen kommer finnas så länge som bokslutet utvecklas åt rätt håll. Eller så blir bryggeriet en maskot och en fin ursäkt att berätta om när det kommer kritik inför resterande verksamhet.

Den som vill läsa en, tycker jag, väldigt underhållande artikel i ämnet öl och bullshit  kan klicka på den här länken till Jim Vogels artikel i Paste magazine


Men kommer passionen försvinna med en stor ägare? Och är det någon som bryr sig?

Tja, nästa gång du är i London (eller någon annanstans), på promenaden bland alla dessa pubar, varför inte gå några meter till och inse att det kanske finns något bättre och mer intressant? Det är ju ändå dina surt förvärvade slantar det handlar om, eller hur?  Kanske dyker det upp något från The Kernel eller en Siren eller Fourpure?

Det blir inte automatiskt bättre bara för att ett bryggeri är självständigt, men är det ändå inte lite roligare att veta att det inte finns några andra intressen bakom ölen som serveras än just det som bryggaren själv berättar om? Ingen hidden agenda. Inget som "man inte berättar om såvida ingen ställer frågan rakt ut"

Nästa gång du är och letar några goda öl att dela med någon du tycker om, varför inte anstränga dig lite mer och ta reda på vad bryggeriet står för?

Ställ frågan, jag törs lova dig att det är värt mödan.


ps. Om någon undrar över varför jag visade just dessa öl på fotot. Nä, det finns ingen tanke med det. Alla är inte ens Engelska. Jag har bara råkat köpa och dricka upp dessa. ds.

Om att inte gå i samma fotspår hela tiden

När jag reser tycker jag om att inte bara ta de självklara alternativen. Visst är det kul att åka till London och Paris, men det finns många andra platser och länder som lockar och som många inte tänker på direkt när de ska boka en resa till en storstad. Det charmiga med att välja mindre självklara val är att överraskningarna tenderar till att bli större. Upptäckarglädjen blir kanske det också? Kanske är det så att inte femtio tusen andra människor redan upptäckt samma sak? Känslan må vara lite barnslig, men jag tror många kan känna igen sig i den. Och samma sak som att upptäcka en pärla till restaurang i en stad någonstans långt borta tänker jag att det kan vara att upptäcka en fantastiskt god öl, från en bryggare få här hemma knappt hört talas om. Inte på det där skitnödiga sättet att få vara "först med det senaste" utan att för en gångs skull få göra något som inte alla andra redan gjort eller gör för jämnan. Att våga gå utanför de upptrampade vägarna tycker jag också gör detta så mycket mer lustfyllt. Världen är som bekant större än Sverige, USA och England. Det må handla om att resa till nya platser eller våga testa öl från okända bryggare.

Nu senast i Riga och bara några månader efter senaste resan dit upptäcker jag att det inte hänt så värst mycket. Hälften av faten hos EasyBeer tycks vara samma och Rimi-butiken inne i centrum-gallerian har fortfarande galet många sorters medioker Lettisk lager i vackra flaskor. Stockmanns varuhus har börjat sälja öl från Labietis. Mike som driver den underbara butiken (och puben) Beerfox berättar för mig att Lettiska Malduguns är på gång med en lansering på "your Swedish söstembolaget". Jag blev så till mig att jag blev tvungen att köpa en av deras starka porter där de använt te-blad. Kaffe är ju vanligt i porter, men te?

Ölen på den somriga bilden jag tog smakade tyvärr ungefär lika illa som den låter. Det står Ipa på flaskan, men det visar sig vara en Imperial pale lager? Smak och utseende påminner mycket om en veteöl med överdrivet mycket skum och citron-tuggummi i mängder. Jag fattade ingenting där på balkongen, men vad gör väl det? Det är knappast så att jag kommer skicka ett argt mail och be dem att förklara sig.

Lite mer imponerad blev jag av den enda icke Lettiska öl som jag drack på denna resa. Finska koncernens Hartwalls "hantverks"-öl Polar Monkeys Chair Man IPA. Påminner på många sätt om Svenska Spendrups varumärke Brutal Brewing. Kanske inte någon fantastisk smakupplevelse, men den funkade fint på balkongen och i den varma sommarkvällen.

När det här inlägget publiceras är det midsommarafton. Min fru sa i dag något i stil med att det är den sämsta av högtider. "Varför fira att nu går det utför, nu blir det bara mörkare?" Hon menar att det är vårdagjämningen som borde firas. Tja, varför inte? Och är vädret dåligt kan man värma sig med en fin porter och om det är lite varmare, då blir det gott med något mer svalkande. God öl på er!

Beerfox
Polar Monkey
Vårdagjämning

London beer mile 2017

London, ölets huvudstad nummer ett skulle nog många öl-älskare säga. Få länder har en sådan öl-tradition som England, och samtidigt så mycket nybyggaranda. I år åkte vi till London igen, jag och kompisen. Fjärde året på raken, och nu i Maj i stället för april månad. Det skulle visa sig bli det sämsta vädret vi haft på våra resor, trots att vi tidigare alltid rest i april månad.

Ett av målen för årets resa var att göra London Beer mile. Där har vi av någon märklig anledning aldrig hamnat tidigare.

Nog för att vi var tidiga, och vädret sisådär, men att London beer mile långa sträckor skulle vara tämligen öde, det var vi inte förberedda på.

Vi hamnade på ett av London bästa bryggerier; Kernel. Ingen servering där, men däremot "take away". Ett par porter hamnade i en snart rätt tung ryggsäck.

Fourpure ligger längst ut på "rutten", och dit var det lätt att gå fel. Inte en endaste liten skylt så långt ögat kunden nå, och när vi kom fram till industriområdet där de håller till stod det lämpligt nog en gatupratare lagom diskret undanställd. Som för att säga till oss vilsna Svenskar att det är värt det när vi väl lyckats ta oss hit. Och mödan var det absolut värt, för det här var bland det bättre på hela Beer mile. Precis som så många andra gör de många olika varianter av IPA, även de mer fruktiga. Någon "hazy" one hittade jag inte, men däremot var allt jag drack mycket välgjort. Sju smakprov blev det, och alla var bra eller bättre. Det hamnade förstås några öl till i ryggsäcken...

Hos Fourpure var det dessutom en mer blandad publik. Kanske var det en slump (eller en busslast av pensionärer som precis anlänt?), men jag upplevde att det var nästan lika många över femtio som under på plats.

Hos Partizan var det lugn. Ställena som låg lite längre bort på sträckan kändes överlag lugnare. Orkar folk inte ta sig längre bort? Hos Partizan drack jag en IPA som var fantastiskt god. Gänget som höll i det hela verkade också vara i fantastiskt fin form; korta öppettider är som gjort för förfest! Köpte också med mig ett par av deras Imperial White russian Stout.

Vi gick in till Brew by numbers. Rätt mycket folk, men det kändes rätt avslaget.

På vägen tillbaka gjorde vi en avstickare till matmarknaden som ligger precis i närheten. Där höll bland annat Hiver till. Jag gjorde misstaget att prova deras Honungs-IPA. Hemsk. Honung kan verkligen förstöra öl om det inte används med måtta.

På matmarknaden fanns både the GAY farmer

... och Tyska korvar. De såg så smarriga ut att vi blev tvungna att prova. Sex pund för en körv var det inte värt, men Tyska korvar är hett i London just nu, och vi blev tvungna att testa.

Southwark kändes som Brew by numbers. Ännu mer folk, men rätt ointressant.
I närheten låg Bottle Shop, och där blev det bland annat ett par burkar från Cloudwater.

Dagen efter upptäckte vi till vår besvikelse att Euston Tap var stängt för renovering.
Men som tur var har de ju en cider-filial på andra sidan gatan, och där hade ölen nästan tagit över. Vi var där tidig eftermiddag, och flera av faten sinade under tiden vi var där. Tidigare har jag varit lite imponerad av dem, men nu fanns det inte så mycket kul på fat, och inte mer än ett trettiotal burkar/flaskor. Prismässigt vet det ju också hur de ska ta betalt. 7,40 pund för en pint.

Besvikna blev vi däremot inte av Craft Beer & Co. Vi besökte två av deras ställen, bland annat den större i Covent garden. Förutom Kernel, som alltid imponerar, drack jag en Siren Soundwave (eller flera om jag ska vara ärlig) och jag blev så till mig att jag blev tvungen att messa Uffe (Karlströms malt) för att berätta hur mycket bättre den var på fat, jämfört med på flaska. Så det kan vara.

Stouten till vänster i bild testade jag inte. Undrar om det var ett misstag?

Jag kan ibland uppleva att intresset för öl kan vara rätt stressat. Jag tänker på fenomenet att ticka öl, vilket för en del säkert är hur kul som helst, och för mig och säkert många andra helt oförståeligt.
Jag ser också att det bloggas om antalet pubar som ska besökas och hur många öl som ska hinnas med. Vissa bloggar (jag tänker främst på en som inte är medlem hos facebook-gruppen ölbloggar i Sverige) tycks ha satt i system att försöka testa så många öl som möjligt på så kort tid som möjligt.

Vad jag vill säga med det här är att jag ser det hela på ett annat sätt, och att London är en fantastisk stad att göra det i. Möjligtvis är maten till ölen inte alltid av hög klass, men miljöerna är det ofta. De uppmuntrar ofta till eftertänksamhet och att avnjuta en till (likadan) öl.

Ps. Bottleshop i London tar 45 kr för en flaska Dugges Avenyn Pale ale. Det tycker jag faktiskt är lite lustigt.

Mallorca, en slät lager och lite annan öl

Vi brukar åka till Mallorca jag och familjen. Jag har säkert varit där ett trettiotal gånger. Många av dessa tillfällen var under de där åren då det ryktades om att turister hittade bajskorvar i vattnet när de badade, och även fast det nog ofta var skrönor , var vare sig vattnet eller ön särskilt ren på den tiden. Nu på senare år, när jag reser med mina egna barn och fru är det något helt annat. Rent, fräscht, ofta påkostat och en annan typ av turism har tagit sig till ön. Under vår och höst bland annat cyklister, fågelskådare, vandrare, och så barnfamiljer och en och annan party-sugen under högsäsongen.

Den som fått lite känsla för mig och mitt öl-intresse har nog förstått att min relation till öl och hur öl konsumeras är rätt komplex. Jag älskar god öl, men älskar kanske ännu mer allt det som finns runt själva produkten. Kultur, tradition, (även ful-kulturen!), historiken, pubarna, byggnaderna och människorna. När folk runtom mig börjar sniffa för djupt i glasen (efter ännu fler smak-upplevelser) blir jag oftast bara trött och anti.

Jag tänker att Mallorca kanske skulle kunna vara perfekta kombinationen av det jag är ute efter?
Dels ett avspänt förhållande till en slät, kall lager i värmen, och samtidigt, en spirande nybyggaranda bland de lokala bryggerierna. Och med tanke på hur många gånger jag varit på ön, och hur mycket lager jag druckit där är det inte utan att jag känner mig lite nyfiken. Förra året drack jag några bra öl, som inte kom från de stora Spanska märkena. Bland annat en Red Ale som till och med var riktigt god.

Kunde det vara så att jag i år skulle upptäcka hur mycket god öl som numera produceras på ön? Tänk om jag till och med skulle hitta en New England IPA? (ja, jag vet att det där var ett långskott). Som vanligt gick jag inte särskilt seriöst tillväga; det finns alltid andra som gör det. Längst ned i detta inlägg kommer måhända några sådana länkar, för den som vill läsa från mer initierade källor. Se detta som en slags ful-kulturell betraktelse över hur hur jag ser på öl-läget på ön.

Bilden på den snea sejdeln med Estrella får väl symbolisera synen på Spansk öl som den varit genom åren. En och annan San Miguel och Cruzcampo har säkert smugit sig ned hos de flesta som varit på ön.

Det sägs att det finns nio hantverksbryggeriet på ön. Om ovan tillhör någon av dem kommer jag faktiskt inte ihåg. Etiketten ser i varje fall lagom amatörmässigt gjord, så det skulle inte förvåna mig. Den och några andra av dem jag drack under de tio dagar vi var på ön inköptes hos Al Campo, Mallorcas största supermarket. Perfekt placerad längs motorväg Ma13, på väg från flygplatsen uppåt Inca och Alcudia. Vill man utsätta sig öns bredaste utbud av öl och bunkra upp för en eller två veckors självhushåll, då är detta stället du ska passera med din hyrbil.

Ölen är inte mycket att orda över; precis som flera andra jag testade under veckan var det ett hyggligt försök till veteöl, med överdrivet tydliga toner av citrus. Inget att skriva hem om, men jag tycker ju till skillnad från de flesta andra bloggare om att skriva om mediokra saker, så den bjuder jag på.

Ett av öns mest ansedda bryggerier är Beerlovers Mallorca (Alcudia), här ovan i form av deras dipa, som jag köpte i en av butikerna i gamla Alcudia stad. Min nya vana trogen gjorde jag inga anteckningar under denna resa, utan jag förlitar mig vilt på mitt skarpa 46-åriga minne. Inte fuskar jag heller genom att läsa vad folk skriver på Ratebeer. Jag minns denna som väldigt god. Kvinnan i butiken som sålde den hävdade att att detta var öns bästa bryggeri, och att det jag köpte var precis nyinkommet. Tja, etiketten var i alla fall ny såg jag, för i butiken fanns några dammiga exemplar av samma öl fast med en fulare etikett och utan krabba på omslaget. Döm om min förvåning när jag såg att ölen hade flaskats bara några veckor tidigare.

Här är deras Imperial stout. Även den bra. Fråga mig inte om några nyanser. En bra stout är alltid en bra stout.

Och nu kommer vi till riktig Spansk öl, serverad på en typisk Spansk bar, långt ifrån de chica kvarteren i Palma. Baguette och ett glas Mahou är något för en riktig man (som mig?). Baren hade till och med en egen biljett-lucka för stans spelare. Många fina lotter fanns det. Kanske vore något för Omnipollos hatt nu när spelmonopolet snart är historia?

Hivern, en trött lager som låtsas vara bryggd på Mallorca. Bryggs i Tyskland av Cerveza Premium Balearis. Jag har förstått att detta är en vanlig företeelse på ön. Fejk-öl som försöker rida på trenden (som även hittat hit) om närproducerad, god öl.

Här var det nog snarare mitt fel; blev lurad av fiskaren på omslaget när jag vandrade runt i ett av Eroskis större supermarkets i Alcudia. Från Tyskland och ännu en tråkig och dyr lager. 1,50 euro, och inte en gnutta bättre än en slät San Miguel för 58 cent burken.

Sista dagen spenderade vi i Palma, och som vanligt när vi är där virrar vi omkring lite innan vi lyckas hitta till stadens bästa och mest avspända hamburgeria. Rejäla burgare med mycket lök och goda pommes. Du sitter och äter vid bardisken, eller vid något av de enkla borden några meter bort. Enkelt, sympatiskt och avspänd stämning. Här behövs bara en hygglig lager till, så är dagen räddad.


Länkar:

Första halvan av artikel från Beer Connosieurs om öl på Mallorca
Ställe värt ett besök om du är i Palma? (nej, jag har inte varit där)
Capdepera - borgen, vinfestial och annat
Ölfestival i Palma slutet av april/början av maj varje år
Ölfestival i Arta
Alcampo