Nya tider, nya trender, nya öl (och gamla)

Varning, nedan följer ett ganska osammanhängande resonemang. Räkna inte med att hänga med i svängarna. Kommentera dock gärna!

Nu senast när jag var i London packade jag med mig öl från både Cloudwater och Fourpure. Båda bryggerierna är starka inom området Pale ale och IPA. Stilarna du ser på bilden, fruktiga IPA och Pale ales har länge tillhört mina favoriter.

Till skillnad från många andra öl-intresserade, som snabbt tittar vidare mot "svårare" stilar som suröl och Belgiska varianter hittade jag liksom min grej rätt snabbt. Förutom stout och porter dricker jag helst en IPA, Pale ale, Session Ipa eller New England Ipa.

Det jag tycker är intressant är hur stilarna tycks krypa allt närmre varandra, men samtidigt bli mer raffinerade. Just de två ölen ovan; Cloudwater Ddh Southen Passion Pale och Fourpure Juicebox IPA är både väldigt lika och olika samtidigt. Det är lite märkligt det som händer; inom just "ljusa och humlestinna" öl känns det som att det inte längre finns några stil-typiska gränser. Det finns väldigt beska (tallbarr någon?) Pale ales, samtidigt som det finns finns alkoholsvaga IPA:s.
Nu baserar jag mycket av mitt tyckade på känslor och min subjektiva smakupplevelse, och inte teoretiska resonemang kring vad som kännetecknar olika stil-typer. Säkert finns det de som inte håller med om vad jag skriver.

Ölen till vänster ovan (Cloudwater) satt som en smäck; härlig beska utan ett uns av tallbarr. Lagom mycket passionsfrukt och perfekt balanserat med den där mjuka, fina NEIPA-känslan på tungan.
Juicebox till höger har också massor av frukt, men med kraftig slagsida mot citrus och mango. Dessutom en mindre grumlig sak (utan omältat vete). Enklare i smakerna på flera sätt, men väldigt insmickrande.
Så här i efterhand borde jag kanske ha köpt med mig fler av denna från bryggeriet, men så är livet; och det kommer nästan alltid fler chanser. Eller andra öl.

Ibland spekuleras det på diverse forum om nästa trend inom ölvärlden. Själv tror jag inte på trender, och det gör inte Svensson heller. Åtminstone inte snabba trender, om det är det vi menar med trend. IPA-trenden den bara fortsätter och fortsätter, och det tror jag den kommer göra länge till. Jag tror aldrig suröl kommer bli populärt, och jag tror inte Lager kommer få någon ny renässans heller (den har haft en oavbruten sådan sedan 1842).

Personligen tror jag framtiden är stark för ännu fler kombinationer av frukt, vete, kryddor och relativt runda, mjuka smaker. Beskan i all humle, den vänjer vi oss sakta vid, precis som att en chili-älskare vänjer sig vid styrkan i starkare chili-frukter.



Ratebeer om Cloudwater ddh
Ratebeer om Fourpure Juicebox
Magnus Bark (Ofiltrerat) skriver lite om Gammelbrygd, och en annan gammal fining Här

London beer mile 2017

London, ölets huvudstad nummer ett skulle nog många öl-älskare säga. Få länder har en sådan öl-tradition som England, och samtidigt så mycket nybyggaranda. I år åkte vi till London igen, jag och kompisen. Fjärde året på raken, och nu i Maj i stället för april månad. Det skulle visa sig bli det sämsta vädret vi haft på våra resor, trots att vi tidigare alltid rest i april månad.

Ett av målen för årets resa var att göra London Beer mile. Där har vi av någon märklig anledning aldrig hamnat tidigare.

Nog för att vi var tidiga, och vädret sisådär, men att London beer mile långa sträckor skulle vara tämligen öde, det var vi inte förberedda på.

Vi hamnade på ett av London bästa bryggerier; Kernel. Ingen servering där, men däremot "take away". Ett par porter hamnade i en snart rätt tung ryggsäck.

Fourpure ligger längst ut på "rutten", och dit var det lätt att gå fel. Inte en endaste liten skylt så långt ögat kunden nå, och när vi kom fram till industriområdet där de håller till stod det lämpligt nog en gatupratare lagom diskret undanställd. Som för att säga till oss vilsna Svenskar att det är värt det när vi väl lyckats ta oss hit. Och mödan var det absolut värt, för det här var bland det bättre på hela Beer mile. Precis som så många andra gör de många olika varianter av IPA, även de mer fruktiga. Någon "hazy" one hittade jag inte, men däremot var allt jag drack mycket välgjort. Sju smakprov blev det, och alla var bra eller bättre. Det hamnade förstås några öl till i ryggsäcken...

Hos Fourpure var det dessutom en mer blandad publik. Kanske var det en slump (eller en busslast av pensionärer som precis anlänt?), men jag upplevde att det var nästan lika många över femtio som under på plats.

Hos Partizan var det lugn. Ställena som låg lite längre bort på sträckan kändes överlag lugnare. Orkar folk inte ta sig längre bort? Hos Partizan drack jag en IPA som var fantastiskt god. Gänget som höll i det hela verkade också vara i fantastiskt fin form; korta öppettider är som gjort för förfest! Köpte också med mig ett par av deras Imperial White russian Stout.

Vi gick in till Brew by numbers. Rätt mycket folk, men det kändes rätt avslaget.

På vägen tillbaka gjorde vi en avstickare till matmarknaden som ligger precis i närheten. Där höll bland annat Hiver till. Jag gjorde misstaget att prova deras Honungs-IPA. Hemsk. Honung kan verkligen förstöra öl om det inte används med måtta.

På matmarknaden fanns både the GAY farmer

... och Tyska korvar. De såg så smarriga ut att vi blev tvungna att prova. Sex pund för en körv var det inte värt, men Tyska korvar är hett i London just nu, och vi blev tvungna att testa.

Southwark kändes som Brew by numbers. Ännu mer folk, men rätt ointressant.
I närheten låg Bottle Shop, och där blev det bland annat ett par burkar från Cloudwater.

Dagen efter upptäckte vi till vår besvikelse att Euston Tap var stängt för renovering.
Men som tur var har de ju en cider-filial på andra sidan gatan, och där hade ölen nästan tagit över. Vi var där tidig eftermiddag, och flera av faten sinade under tiden vi var där. Tidigare har jag varit lite imponerad av dem, men nu fanns det inte så mycket kul på fat, och inte mer än ett trettiotal burkar/flaskor. Prismässigt vet det ju också hur de ska ta betalt. 7,40 pund för en pint.

Besvikna blev vi däremot inte av Craft Beer & Co. Vi besökte två av deras ställen, bland annat den större i Covent garden. Förutom Kernel, som alltid imponerar, drack jag en Siren Soundwave (eller flera om jag ska vara ärlig) och jag blev så till mig att jag blev tvungen att messa Uffe (Karlströms malt) för att berätta hur mycket bättre den var på fat, jämfört med på flaska. Så det kan vara.

Stouten till vänster i bild testade jag inte. Undrar om det var ett misstag?

Jag kan ibland uppleva att intresset för öl kan vara rätt stressat. Jag tänker på fenomenet att ticka öl, vilket för en del säkert är hur kul som helst, och för mig och säkert många andra helt oförståeligt.
Jag ser också att det bloggas om antalet pubar som ska besökas och hur många öl som ska hinnas med. Vissa bloggar (jag tänker främst på en som inte är medlem hos facebook-gruppen ölbloggar i Sverige) tycks ha satt i system att försöka testa så många öl som möjligt på så kort tid som möjligt.

Vad jag vill säga med det här är att jag ser det hela på ett annat sätt, och att London är en fantastisk stad att göra det i. Möjligtvis är maten till ölen inte alltid av hög klass, men miljöerna är det ofta. De uppmuntrar ofta till eftertänksamhet och att avnjuta en till (likadan) öl.

Ps. Bottleshop i London tar 45 kr för en flaska Dugges Avenyn Pale ale. Det tycker jag faktiskt är lite lustigt.