Visar inlägg med etikett Svenskt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svenskt. Visa alla inlägg

2019/01/18

Innis & Gunn, lokala kändisar och finns det bryggerier i Strängnäs?



Visst finns det en öl-kultur i Strängnäs. Först (och kanske inte störst..) har vi ju den där Pepparkaksölen Koge´s Choice, vars ursprung kommer från en tävling som Innis & Gunn arrangerade senast någon gång förra året. Den vanns av en lokal öl-profil, och resultatet enligt säkra källor (Systembolagets personal) blev långa köer och någonstans runt TUSEN (!?) flaskor sålda av denna förträffliga öl enbart på bolaget i Strängnäs. Det är knappt jag tror det är sant. Kanske är det inte heller det; kanske la jag på en nolla för mycket, eller så har jag dragit på mig någon slags hörselskada, eller så är det så folk i gemen är:  Att det är roligt att prova något som en lokal "öl-kändis" har varit med och skapat, och herregud, Innis & Gunn som är ett så bra bryggeri; "Den måste vi prova!"

Spydigt värre från min sida, och trots att jag är beteendevetare förstår jag ingenting. Eller kanske snarare VILL jag inte förstå någonting...

Bilden ovan visar något helt annat, en IPA från ett både riktigt OCH lokalt bryggeri här i min vackra hem-kommun. Mental IPA från Mälardalen Brewery är en IPA rätt och slätt, och en sådan behöver alla landsorts-bryggerier som vill etablera sig ha i sin portfölj.

Jag blir så glad över att man väntat så länge med att lansera sin öl på bredare front. Först nu kommer Mälardalens öl i Systembolagets sortiment. Bryggeriet har ändå funnits ett tag. Jag vet inte hur många öl jag druckit från mindre bryggerier som hållit tvivelaktig, eller till och med på gränsen till usel kvalitet. Mälardalen visar på något som jag tror pågår; mindre bryggerier jobbar mer på jämn kvalitet över tid. Kan det vara så att den stora förändringen, det stora uppsvinget kommer 2019? Året då huvuddelen av de Svenska hantverksbryggerierna lyckas prioritera kvalitet framför kvantitet?



Öl i Strängnäs kommun:
Stränge Brewing
Mälardalen Brewing

2018/02/17

Vad är det egentligen som gör en öl lokal?



Min fru kom hem för några timmar sedan och berättade för mig att hon tjuvlyssnat på ett, inbillar jag mig, rätt vanligt samtal från ett av alla våra Systembolag runtom i Sverige.

Ingen vidare variation i samtalet, då varken Bellman, humor eller något mer multikulturellt förekom. Det handlade rätt och slätt om två 30-någonting män som går in på ett nytt oupptäckt systembolag, i en ny, spännande ort någonstans i Sverige för att yttra de bevingade orden:

"Hej, vi är på besök här och tänkte höra om ni kan rekommendera något gott öl? Väldigt gärna något lokalt som kommer härifrån xxx-stad"

I just vårat fall kan jag direkt konstatera att på fråga två fick de två herrarna ett nekande svar, då båda de lokala bryggerierna (som är relativt nyetablerade) haft den goda smaken att inte falla för frestelsen att lansera något på flaska i det lokala sortimentet.

Frågan som ställdes är inte så märkvärdig, men jag funderar på om inte den övergripande frågan är det: Vad innebär det att en öl är "lokal", och vad menar vi egentligen med det? Vilka känslor berör vi när vi köper lokalt och vad är det som är grejen med att något är lokalt när det gäller öl?

Utan att ens ta reda på konkreta fakta tänker jag kallt konstatera att råvaran till det som sägs vara lokalt, oftast inte är i närheten av det. Malten kommer sällan från närområdet, inte heller humlen. Vattnet som används, jo, vanligtvis ligger det rätt nära! Till skillnad från de som är i den (i Sverige) suspekta vatten-på-flaska-branschen) behöver de som brygger öl inte bry sig allt för mycket om den detaljen. Som många vet har vi Sverige kvalitetsmässigt vatten av absolut världsklass.

Ibland är det förstås annorlunda. Vissa bryggerier engagerar sig lokalt gällande råvaran. Det odlas humle lokalt. Även Korn, vete och havre. Men så är det inte för huvuddelen av våra Svenska bryggerier.

Bortsett från det rent faktamässiga, vad ligger egentligen i betydelsen?  Lokalt alltså.

Snart sagt alla mindre och nystartade bryggerier i dag vill verka lokalt. vilket Inte alls är konstigt. I marknadsföringens ABC är det grundläggande att verka inom inom närområdet; att arbeta sig inifrån och utåt så att säga. "Det är inte lätt att bli kung utanför sitt eget rike". Att spela på känslor för närområdet och indirekt det som är aningen mer genuint. Det räcker med att läsa en vecka eller två hos Beernews.se för att förstås hur viktigt det är för alla nystartade bryggerier det är med "vi vill göra öl med hela vårat hjärta för de som betyder mest för oss" och (i förlängningen) "men sedan vill vi expandera vårat territorium till länen runtomkring och "vem vet, vi kanske kan bli en betydande aktör en vacker dag?"

Men vad är det egentligen som är mer genuint med att den där ölen jag dricker just nu faktiskt är tillverkad och processad bara ett par mil hemifrån? Det faktum att det är en snubbe, eller två, som bor granne med min arbetskamrat, innebär det att ölen blir bättre för det? Blir jag gladare av det när jag dricker den? Gör det att jag gladeligen betalar de där extra 10-15-20 kronorna per halvliter det kostar att köpa hantverksmässigt producerad öl? Det lokala och "genuina", vad är det egentligen?
Missförstå mig nu inte, jag konsumerar så gärna lokalt producerat, men det kanske inte är så enkelt som att lokalt = bättre eller ens mer genuint?

2017/12/01

Något för alla, eller bara en rätt sorglig öl?



Jo, jag vet, bilden är sorglig. Jag blev tvungen att ta den för att illustrera vad jag tycker om denna öl. En del tycker att detta är höjden av prisvärdhet, andra tycker att det är förkastligt, och inget som skulle kunna hamna i halsen över huvud taget (med tanke på vem som står bakom varumärket?). Själv tänker jag att Det var väl ändå dags att jag provade denna och den kanske är god!? En försiktig sipp och jag känner något som jag vill beskriva som Falcon Bayersk korsat med en överdrivet försök till IPA från Innis & Gunn och med en extra gnutta blod-grape i bakgrunden.

Spendrups beskriver denna som:

"A Ship Full of IPA är vår kandidat till den perfekta IPA:n. En solid maltkropp bestående av Pilsner, Cara Plus 150, Cara Aroma och Crystalmalt täcker ett brett spektra av maltens olika karaktärsdrag och ger en härligt rödbrun färg på 38 EBC. På den stadiga grunden ligger lager av aromer från grapefrukt, melon, citrus och en lätt blommighet som härstammar i amerikansk Cascade och Amarillo samt australiensk Galaxyhumle. Balansen mellan malt och humle accentueras av en kraftig beska på 40 EBU som ger ett markant avslut."

Ahh, ljuva toner för den  har förläst sig från civilekonom-utbildningens kurser i marknadsföring. Åtta hundra sidor marknadsföring på vägen mot en perfekt öl, och på vägen dit kastar vi in lite Storytelling ockå. Genom att titta på etiketten ska vi få en känsla av gamla goa tider med fartyg som korsar stora hav med öl i stora lass. 

Och ja, en sjörövar-öl handlar det helt klart om.

Varför, varför, varför. En fråga att ställa sig. Var ligger motsättningen i att stora Svenska bryggerier (pyttesmå internationellt) måste envisas med att fortsätta spela "playing safe". Handlar det om oförmåga och inkompetens eller handlar det om feghet och kalkylerade risker, strategier och ren och skär krass företagsekonomi? 

ps. Jag har länge varit rätt gnällig gällande det Svenska öl-undret, men nu börjar det röra på sig; det är inte direkt så att det saknas bra öl (med undantag för Spendrups såklart, Old Gold kunde väl ändå återlanseras?). 

2017/09/30

Stockholms ölfestival 2017 - någon slags betraktelse



Stockholms ölfestival är Sveriges (mig veterligen) äldsta ölmässa/festival och sedan starten 1992 har det blivit några besök. För mig har det alltid varit med skräckblandad förtjusning jag besökt dem. Jag har aldrig anammat ölnördarnas mer "hardcore"-aktiga attityd inklusive jagandet efter svåra och exklusiva öl eller att till exempel bara prova sura eller extremt rostade/starka saker.
Jag har inte heller sett mig tillhöra skaran som tar det hela lite med en klackspark och som bara vill dricka kvalitets-öl, och gärna då inte från någon av de stora drakarna. Inte heller har jag velat tillhöra grabb-gängen (eller de kvinnliga dito, för de har verkligen blivit fler på senare år!) som mest verkar ha besökt mässan som en ursäkt att festa till lite extra.

Nej, jag svävar nog omkring på mina egna små moln och kör mitt race, och det är väl tur att öl som intresse är så otroligt förlåtande. Nog för att jag kan bli lite irriterad på folk som vill vara lite extra fina i kanten med sitt öl-intresse, men jag tror aldrig jag mött en otrevlig människa under alla dessa år jag druckit/pratat/chattat/bloggat om öl.

Stockholms-mässan är på något sätt en sammanfattning av allt detta. Alla är välkomna, oavsett vem du är. Mässan sväljer alla läggningar.

 



Senaste året har det startat upp fler mässor; det känns som att marknaden är rätt mättad nu. Och med tanke på mängden mässor tycks Stockholms-festivalen tappat, och det rätt rejält kändes det som. Visst fanns det en del mindre bryggerier på plats, bland annat ett gäng från Dalarna, ett par från Uppsala, några från Stockholm och några från Norrland, och så Hopsie Daisy från Gävle. Jag och kompisen fick en väldigt trevlig pratstund med Erika Parneborg som driver bryggeriet. Vi testade också några av hennes öl, bland annat en av de två som senare under hösten och vintern kommer lanseras på Systembolaget. Alla de öl vi testade höll god eller mycket god klass, något som jag verkligen inte känner inför många av de andra mindre bryggerier jag testat öl från på senare tid. Dessutom har Erika i mitt tycke lyckats med att hitta en egen identitet. Hon syns i mängden, och hon brygger inte bara ännu en IPA. Köper du något från henne får du inte påhittade traditioner och vackra etiketter, du får ett starkt engagemang, en produkt som känns stabil och mitt i allt detta lite nytänkande. Kolla in flaskorna så förstår du vad jag menar.


Precis som förra året fanns Beavertown på plats. Ett roligt bryggeri som har en del del spännande samarbeten och tillfälliga lanseringar de kör rätt regelbundet. Vare sig förra året eller i år var det dock särskilt roligt att besöka deras monter. Bortsett från en riktigt stark (porter?) sak de hade på fat, var det mängd-produkter de bjöd på. Lite tråkigt tycker jag att de inte tar chansen att ta med sig lite mer kul saker när de ändå är här.


Men, varför klaga när deras stor-säljare håller riktigt god klass kanske någon tänker. Ölen på bilden, deras Neck-Oil Session Ipa var frisk, fräsch, smakrik och lättdrucken.


Öl från Thornbridge har jag av någon anledning aldrig testat. Här är två av de som slank ned.


Belhaven hade två för mig nya öl på plats, där målgruppen är exklusivt restaurang och krog. Dels en fruktig ale smaksatt med krusbär och en Mango-Ipa. Båda var bra, men kanske mest den senare.



Sweetwater med alla sin laxar kändes som ett måste. Många Ipa-varianter där.


Mycket tittande i telefonen var det. I år var Untappd officiellt app som man kunde använda för att rösta fram bästa ölen under mässan. För min egen del kändes det rätt krampaktigt. Jag tittar ned tillräckligt i min telefon (ja, jag är också med i Untappd..), och visst vore det väl bättre att vi pratade med varandra mer och kanske även lät smaklökarna få jobba lite längre innan vi checkar in ännu en öl?



Som vanligt var det mycket gubbar på plats (jag är själv på väg att bli en). På den avsiktligt dåliga bilden syns en lång rad sådana. Jag tänker som så att jag inte vill röja någon öl-drickande gubbe där ute. Någon kanske tar illa upp i dessa PUL/Gdpr-tider.
Observera groggen som står i förgrunden. Det var ovanligt mycket sprit på plats i år.

Och om jag ska vara riktigt rättvis fanns det en hel del kvinnor på plats, i alla åldrar.
Det senare är en av de saker jag ser sakta men säkert håller på att ske i öl-kretsar. Det handlar inte bara om män med skägg som dricker svår öl. Perspektivet vidgas.

2016/11/20

Bryggerier i Sverige och världen


Ingen som är öl-intresserad har väl kunnat undgå att fascineras över den utveckling som skett inom "vårat" område de senaste fem-tio åren. Mitt intresse har aldrig heller varit att testa så många öl som möjligt, eller att nödvändigtvis hela tiden utveckla min smak eller att lära mig mer om ölet i sig och olika sorter. Nä, det har snarare varit en fascination utifrån kultur och historia. Många nöjer sig med att bara dricka god öl, eller att testa nya sorter, och gott så, men jag vill mer.

Veckan som gick funderade jag på om jag inte skulle ta och kolla upp lite mer om hur det egentligen ser ut i branschen. Hur många bryggerier finns det i Sverige och utomlands och hur har utvecklingen på senare år varit? Hur är det egentligen med mindre bryggerier och de uppköp som gjorts på senare tid? Hur går det för våra Svenska bryggerier? Extra intressant tror jag det blir om vi dessutom jämför med hur det ser ut i andra länder.

Av förklarliga skäl blir detta bara ett nedslag, och de fakta som presenteras är från ett hopkok källor på nätet, bland annat från Ratebeer och flera internationella bransch-organisationer. Vissa av siffrorna är dagsaktuella, andra är något eller ett par år gamla. Som alltid med statistik, det handlar inte om några absoluta sanningar. Ta det alltså med en liten nypa salt. Den Svenska statistiken nedan är inklusive så kallade fantom-bryggerier (som inte har ett eget fysiskt bryggeri, utan hyr in sig hos någon annan). Jag har inte brytt mig om att jämföra definitionen av ett bryggeri och hur det ev. skiljer sig åt mellan olika länder.

Vi börjar ned antal bryggerier i olika länder och utvecklingen på senare år:
(Ja, jag vet, nästa gång ska jag använda tabeller, det blir rakt och snyggt då)

Tyskland:                                  2011: ca 1100 st      2016: ca 1400 st
England:    1905: ca 5000 st     2011: ca 628 st        2016: över 1300 st
USA:         1905: ca 1850 st      2011: ca 2033 st     2015: ca 4269 st
Sverige:     1905: ca 240 st        2011: ca 50 st         2016: över 250 st 260? 270?
Danmark                                   2011: ca 58 st          2015: ca 120 st
Belgien:                                                                    2015: ca 200 st


År 2012 var en av tjugo öl som såldes på Svenska Systembolaget från ett så kallat hantverksbryggeri, 2015 hade den andelen fördubblats, nu till en av tio öl.

Hur går det då för de Svenska bryggerierna?

Tittar vi på topp-10 listan från 2015 där Oppigårds är etta av dessa bryggerier ser det generellt bra ut. De flesta av dessa bryggerier går bra, vissa till och med strålande. Oppigårds till exempel har på senare år gått från klarhet till klarhet, men även klassiker som Jämtlands och Nynäshamns bryggeri går riktigt bra. Ett annat av de äldre bryggerierna, Nils Oscar, tycks ha en en dipp. 2015 ser ut som ett mellanår (någon som läser detta kanske vet varför?)  Får mig tråkigt nog att tänka på den tiden de låg på Kungsholmen i Stockholm (de gick i konkurs, det var väldigt rörigt kring dem under några år minns jag).

Samtidigt är verkligheten för många Svenska bryggeriet att det är heltidsarbete på dagen och företagande på kvällar och helger. Få klarar av att försörja sig på sin verksamhet.

Min enkla genomgång säger mig att det är en bra bit över hundra av Sveriges nuvarande bryggerier som är på "hobby"-nivå eller strax ovanför det och där enbart ägaren och ev. kompanjoner arbetar gratis och med en omsättning på under 100 000 kr per år. Inte så konstigt om man är helt nystartad, och det finns såklart ett antal bryggerier som vill ha det så. Man brygger för den närmsta puben/pubarna och säljer till ett mindre antal aktörer och enbart på det lokala planet.

Det finns såklart bryggerier som går mindre bra. Mora bryggeri, Nausta, Vega är några exempel. Det är inte meningen att hänga ut några bryggerier, och jag vet inte varför exempelvis dessa uppvisar negativa resultat. Det kan såklart ha att göra med att det har varit mycket investeringar och annat kostnadsdrivande som kommer ge utdelning på sikt.

Det här riskerar bli ett väldigt långt inlägg, fortsätter med ett nytt någon kväll i veckan kring utvecklingen för små bryggerier framöver och de stora aktörerna och vad som händer där just nu.
Extra intressant tycker jag är vad som händer i USA just nu, de stora drakarna har fortsatt köpa upp mindre aktörer...

2016/10/02

Stockholms Ölfestival och Öl-safari


Årets händelse för en del, en tråkig koloss för andra. Själv tycker jag fortfarande Stockholm beer & Whiskey håller. I år var det inte heller så fruktansvärt varmt i lokalerna; man tycks ha jobbat på det där med ventilation... Denna gång blev det start i form av ett par öl från Stockholms södra förorters stolthet PANG-PANG. Deras Flamingo-IPA som var, tja, bra, och en hallon-historia som var intressant.




Beavertown var här med folk från England. Kändes inte så engagerat. Bytte ändå några ord och de är ju stabila i mycket av det de gör. Testade deras Neck Oil Session IPA som jag på något sätt lyckats undgå att smaka. Fin gräsklippar-öl sammanfattar nog mitt intryck.


Mässans höjdpunkt blev utan tvekan Holländska Stadsbrouwerij Eindhoven och deras Imperial Stout 400 VOLT. En härligt komplex, men ändå otroligt insmickrande choklad-tung Stout som jag gärna skulle springa och köpa om den bara gick att få tag i. Bryggeriet har bara funnits ett år och startades som något av ett hobby-projekt av tre äldre herrar. (nåja, en var lite yngre, det var honom vi pratade med)



Oppigårds besöks alltid, inte för att de brukar lansera så mycket nytt, utan för att det helt enkelt känns så bra. I år hade de precis lanserat sin Blue Tuesday IPA; en välhumlad sak som jag tyvärr testade rätt sent på kvällen och nog inte ska uttala mig om allt för mycket. Att det är en bra öl är det dock ingen tvekan om :-)


Poppels med lite Session IPA och en av deras Stout. Jag tycker överlag om deras öl, men i kväll kändes de lite matta.


Kvällens huvudnummer var helt klart Christian "CC" Eikner och den ÖL-safari han höll i. Konceptet är helt nytt och med tanke på hur lyckat det blev är det rätt märkligt att ingen kommit på detta tidigare. Själva turen var gratis; 100 pix för ölen, och då ingick sju (men det blev nio?) stopp för ölprovning och lite intressant info från de olika bryggerierna som besöktes. CC och vi andra gick omrking med headset, och via dem gick det även att ställa frågor, både till CC och till dem vi besökte. CC är en kille som bryr sig, med tanke på allt han bjöd på under kan man förstå att han är omtyckt i branschen.


100 PIX som sagt; Första ölen var Nya Carnegie-bryggeriets Kellerbier. En fin, lättsam start.


Rådanäs besöktes.

Sierra Nevada (såklart)


Vi testade lite av deras Barrel Aged Bigfoot Ale. En komplex, mycket lagringsbar historia.


Carlsberg och deras "Father of Lager". Inget märkvärdigt, men kul att titta förbi.


"Polarna" hos Great Brands besöktes och vad drack vi där annat än en Dales Pale Ale från Oskar Blues! Det märktes att CC var passionerad över den ölen, och det kan jag säga att jag är också. En riktig klassiker, funkar i alla lägen.


Mot slutet blev det lite ofiltrerad Pilsner Urquell, och (ej på bild) ett rejält glas från Nynäshamn och deras Bedarö Bitter.


Mot slutet av kvällen gick jag in på lättare grejer; exempelvis ett par av Beerblioteks humliga saker.

2016/09/23

Barlingbo Ladingen - WIPA



Barlingbo bryggeri på Gotland är ett av dessa bryggerier jag så gärna vill gilla. Gotland, denna underbara ö som förtjänar så mycket mer än den anstormning som sker sex veckor om året. En fantastisk höst, inga jobbiga backar (för oss som cyklar), fantastisk matkultur och Svensk historia som alla borde känna till utan och innan. Kanske har jag haft för stora förväntningar, för jag har oavsett vilken öl från dem jag testat de senaste åren alltid blivit besviken. Antingen har det varit defekt, eller så har det helt enkelt inte smakat bra. Tycke och smak i all ära, men när en öl är misslyckad är den... helt enkelt misslyckad. Min amatörmässiga analys är att Barlingbo lagt för lite krut på hygien och kvalitetssäkring. Men, kanske har det vänt nu?

I dag testade jag återigen deras Ladingen WIPA, en koriander-kryddad Vete-IPA av ekologiskt slag.
Tydligt doft av koriander, och en frisk veteton i smak och doft. Humlen spelar helt klart andra fiolen. Vackert, frikostigt (men inte överdrivet!) skum som lämnar en del rester på glaset. Lagom grumligt, precis som det ska vara i en ofiltrerad Veteöl.

Bra Barlingbo, ni är på gång!

2016/08/10

Sundbybergs Pale Ale

För någon vecka sedan drack jag en flaska Sumpan Ale från Sundbybergs köksbryggeri. Ölen påminner mycket om Brittiska klassikern Old Speckled Hen; söt och maltig, rund och rätt tung i stilen. Både doft och smak med gott om tobak, nästan något whiskey-aktigt över dessa båda, bortsett från beskan, för den finns det inte mycket av.

Nu är inte Brittiska klassiker någon favorit hos mig, men jag fick ändå smak för köksbryggeriet. Det känns som att de hittat sin grej, de smäller inte bara på med ett gäng IPA-aktiga öl, och de låter inte humlen spela den självklara huvudrollen. Det finns ett sinne för design och flaskorna ser lite ut som medicin-flaskor gjorde förr, med sigill och allt.

I dag blev det till att testa deras Sundbyberg Pale Ale. Måttligt stark, 5% jämnt. Bäst före 2016-12. Sigillet märkt "0072". Japansk humle Sorachi Ace blandat med Amerikanska sorter Cascade och Columbus.

Vätskan är rätt disig och skummet fluffigt som ligger kvar länge. Doftar lätt av citrus och torkat gräs.
Första smaksensationen sött, aningen karamell, följt av en humleton som sakta smyger sig på och efter en stund blir rätt tydlig. Skog och tallbarr. Tydliga toner av citrus.
Köksbryggeriet skriver även om smaker av kokos, vilket jag inte känner mycket av.

Jag tycker sötman tar över och gör ölen obalanserad. Utseendemässigt ser det heller inget vidare ut, grumligt värre. Funderar på om det kan vara en dålig flaska jag fått.

Hade detta varit något som jag själv bryggt hemma till hus-behov, då hade jag varit nöjd. Men i kommersiell skala och till en peng nära 30 kronor flaskan tycker jag inte detta funkar.

2016/08/05

No name Evölution IPA


För några dagar sedan var jag en sväng till Gnesta med minsta grabben; passade då på att spana in om det fann några intressanta lokala öl. Och det fanns det ju, här i form av Brewing Költurs variant på en IPA.

Bryggeriet håller till på Hölö, inte så värst långt från Gnesta i Södermanland och har funnits sedan 2013 (?). Hemsidan var fortfarande inte klar sist jag tittade.
Bäst före datum: 170419
Alkohol: 6,8%

Det första som händer när jag öppnar flaskan är att det rinner över rejält med öl, det skummar ordentligt. Nästan som vissa mindre lyckade hembrygder jag själv gjort mig skyldig till.
Det ser inget vidare ut i glaset, lite som diskmedel. Grova bubblor. Rikligt skum. Disigt, nästan lite skitigt.
Doftar av bröd och vete-fralla.
Första klunken ger en stickig ton på tungan. Lite beska, som växer utan att bli särskilt tydlig.
Det smakar inte särskilt mycket, oraffinerat, ofärdigt och nästan en fadd smak.

Det här skulle jag beskriva som ett exempel på en misslyckad Single hop IPA (fast med mer alkohol). Jag har inte smakat någon av Költurs andra öl, men om detta är representativt för deras öl, då har de en lång resa kvar att göra. Jag bor själv i Södermanland, så jag lär säkert få fler tillfällen av prova deras öl, men detta var inte bra. "plain bad" liksom.

2016/08/02

Höganäs African Pale Ale


Har man hus behöver man ju klippa gräsmattan emellanåt, och på senare år har stilen "session IPA" blivit allt mer populär. Läskande, inte så alkhol-stinn och helt perfekt efter att ha slitit med gräsmattan.

Öl från Höganäs bryggeri har jag länge hört gott om, och nu äntligen gjorde jag slag i sak och beställde en flaska, här i form av deras "African Pale Ale". African ska tydligen stå för att humlen kommer från Afrika eller rättare sagt Sydafrika. Jag försöker inte förstå mig på varför och hur de kom på detta eller vad det skulle göra bättre eller annorlunda, men, ja, så är det.
Alkohol 4,7%
Bäst före 2016-12-13

Doftar tydligt av citron och tallbarr.
Medel kolsyra.
Medelgrovt skum som tar en stund innan det lägger sig.
Vacker gul färg.

Bryggeriet anger själva att denna öl ligger på 6 i beska på en skala mellan 1-12.
Redan efter första klunken känner jag att beskan gör sig mer påmind än så.  Om detta är en sexa, hur ska då en nia eller tia kännas?

Tydliga toner av grape och citrus. En kryddig ton gör sig påmind.Fungerar bra tillsammans är min första tanke.

Första intrycket är att detta är en balanserad öl, men att beskan är lite väl påträngande.
Det är förstås en smaksak, men frågan är om Höganäs inte satsat lite väl friskt med humlen i denna.

Faktum är att jag denna gång inte kunde hålla mig, jag drack ölen INNAN gräsklippningen. Det tog inte mer än tjugofem minuter, men det första jag tänkte på efter att ha klippt färdigt var hur den beska öl-smaken fortfarande hängde kvar i munnen.

Jag måste erkänna att jag på förhand verkligen ville tycka om denna öl. Gänget bakom bryggeriet verkar ha en okomplicerad, men samtidigt väldigt seriös inställning till hantverket, och jag trodde det skulle vara enklare än så här. Jag kan inte sätta något betyg, och jag vet inte riktigt om jag tyckte om detta. En sak är säker, ölen hade en egen karaktär, och det gör att jag vill prova fler öl från Höganäs.