Visar inlägg med etikett England. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett England. Visa alla inlägg

2018/11/25

The Kernel



Det är inte ofta jag ger mig på att skriva något som kan liknas vid en öl-recension, och det här inlägget lär knappast blir ett sådant heller. Kanske är det som med mycket här i världen, det man inte är så intresserad av, det blir man inte heller bra på?

När jag är runt i världen (eller på Nätet!) och lär mer om öl är det sällan den där totala smakupplevelsen jag är intresserad av. Ännu mindre intresserad är jag i att försöka återge den för andra. För, handen på hjärtat, upplevelsen har ju inte bara att göra med innehållet i flaskan att göra.

Kernel har blivit någon slags kärleksaffär för mig. Jag älskar deras avskalade och totalt o-pretto inställning till saker och ting. Deras flaskor ser alltid likadana ut. Bruna och lite mer bruna. Inga burkar här inte, det behövs ju inte?

Ölen längst fram på bilden hittade jag på någon av alla dessa webshops som skickar över hela världen. Flaskan är tappad 1/10. Det är en India Pale Ale. Namnet är Citra Bramling Cross. Citra känner många till, men Bramling Cross är nytt för mig. En humle-sort som drar åt Svarta vinbär.
Hmm, Citra + Svarta vinbär. Funkar fint, riktigt fint till och med. Tänk vad många kombinationer och smaker det finns i öl!?

Det som slår mig, och som faktiskt glädjer mig är hur få som "checkat in" just denna på untappd. Det finns fortfarande hopp för ölvärlden, ALLA måste inte visa att det provats en ny öl. Om inte annat så visar det hur nischat appar som Untappd fortfarande är. Många av oss som gillar öl är helt enkelt inte intresserade av att betygsätta och jämföra, man nöjer sig med att det är något man gillar, sympatiserar med, en stunds avkoppling. Kanske till och med något genuint.

Besöker ni London snart, besök Kernel. Just nu finns de här: Kernel i London




2018/07/14

Brittiska Wylam lanserar samarbetsbox



Wylam lanserades nu i dagarna sin senaste box med samarbetsöl. För mig blev det en beställning från en av de Brittiska handlarna jag brukar beställa från. Faktum är att jag hade missat att Cask Sweden från 180711 tagit in den och den finns i Systembolagets beställningssortiment här


Wylam har ju varit rätt aktiva, även här i Sverige. Deras "That the water wanted" den för Sverige lite annorlunda versionen av "I like to Moob it Moob It (Swedish edition) som var ett samarbete med Northern Monk är ett par exempel på sådant som fått oss ölnördar att snabbt trycka ned Köp-knappen i webbläsaren.

Boxen de nu lanserar är väl inget som tar ut svängarna direkt, men jag tycker det är en rätt lagom mix, något för alla. Lagom är för övrigt ett jäkligt underskattat uttryck i min mening. 


Lagom kanske inte är rätt ord för att beskriva bryggeriet dock. Annorlunda och spännande ligger närmre till hands.. Skulle gärna besöka dem, kanske blir det något av det i samband med nästa Englands-resa..

Ska bli kul att prova sig igenom lådan. Prismässigt ligger boxen på 460 kr, vilket gör ca 57 kr burken. Något billigare vid beställning direkt från England, men då tillkommer vanligtvis också ca 20 pund i frakt vid varje beställning. 




När jag ändå är lite uppe i varv; en bild som visar ny, spännande öl från Nottingham-baserade Black Iris
Tycker mycket om designen på etiketterna och bryggeriet ligger en lagom dagsutflykt från London om någon skulle vilja se något annat än den stora staden de flesta åker till. Det jag testat så här långt har också varit bra.

2018/07/12

Brittiska bryggerier på topp


För många öl-älskare verkar USA vara något av en holy grail när det gäller öl. Det skapas en massa moderna myter (ok, allt är kanske inte myter...) om att världens bästa öl finns där borta. Trillium, Alchemist, Hill Farmstead och vad de nu heter... Hyser ingen tvekan om att dessa bryggerier gör fruktansvärt bra öl (några av dem har jag faktiskt druckit), men de ligger också fruktansvärt långt bort, och USA är stort, och Europa ligger relativt nära, så vad är vitsen, när det finns gott om riktigt bra bryggerier på nära håll. Tråkig attityd tänker nu några, och "jag har väl rätt att tycka vad jag vill, och de bästa ölen finns minsann i USA" (åtminstone de humle-stinna). Kränkta (snart?) medelålders män med öl-intresse tänker jag då.

Jag har länge undrat varför vi ska behöva gå över ån efter vatten. Vi har så mycket bra öl i Europa. Danmark, Norge, Spanien, England, Polen... Jag har skrivit om det tidigare här i bloggen, och nu gör jag det igen.

Mitt favorit-ölland sedan rätt länge är helt klart England.och Storbritannien. Framför allt är jag imponerad över den jämna nivå det som kommer därifrån. Precis som i Sverige bokstavligen spottas det ut nya bryggerier, nästan dagligen känns det som.


The Kernel, Magic Rock, Dark Star, Cloudwater, Brew by numbers, Wylam, Bristol Beer Company, Verdant Brewing, Nortern Monk, Track Brewing, Marble, Buxton, Siren, Thornbridge.... Och så några nykomlingar som Loka Polly, Track and Tide, Gipsy Hill..  Några exempel på bryggerier som inte går av för hackor!

Burken längst till höger på bilden är från ett bryggeri som säkert rätt många känner till, Northern Monk och deras "Modern" Pale Ale. Modern som i disig och med mindre beska och mer citrus och en tydlig ton av ananas.

Time and Tide och deras Monster Soup smakade jag för första gången för några veckor sedan som smakprov när jag var i London, och tyckte om den så mycket att jag beställde hem några burkar.


Loka Pollys hemsida
Time and Tides hemsida
Northern Monks hemsida

2018/06/17

Om det där med fyndiga öl-namn


Ständigt denna jakt på nya fyndiga namn. Vem brydde sig om vad en öl hette för femton år sedan?

Namn som "Northern Monk Patrons project 6.05 // Gluten Free DDH PAle// It is the Green-Eyed Monster Which Doth Mock the Meet it Feeds On."

Puhh!

Långt namn, och lite coolt kanske?
Vad sägs om: "Polygamy Porter" (med undertexten: Why just have one?)


Herpes och öl tycker jag däremot varken är särskilt coolt eller kul att ens se på en flaska.
" You´re taking home - HERPES - Life sucks Have a pint"

Vad jag inte ens har tänkt på tidigare att en del av dessa lustiga öl-namn snart inte ens lär har sitt ursprung i en blöt brainstorm-session på bryggeriet (eller måhända något mer seriöst), nä, det kanske snart döps öl direkt i datorn. Knappa in öl-stil, var bryggeriet ligger, namn på ägare och kanske lite andra parametrar och vips så trillar det fram några fyndiga förslag. AI är här, och-branschen lär inte heller komma undan. Det blir liksom två flugor i en smäll. En juste mjukvara hjälper till att hitta ett både lustigt och säljande namn, bryggaren behöver inte fundera så mycket över om namnet redan är upptaget, och vilken hipp kund tycker inte om ett lustigt namn?

Förhoppningsvis innebär det inte att det blir lite som jag sett i vin-branschen, ett sätt att sälja medelmåttigt vin. Kompromisser med innehåll, rolig flaska/burk, högre pris...


2018/04/29

Öl-resa till Manchester och London - del 2


Vi lämnade Manchester dag tre och styrde kosan mot London. Det var säkert 7 grader varmare i London, och solen sken äntligen! Manchester var fint, men vädret var inte lika fint när vi var där. Efter ett snabbt besök hos Euston tap och incheckning på hotellet for vi vidare mot Bermondsey Beer Mile. Det har hänt en del sedan förra året, bland annat har London Beer Facory flyttat hit. Jag var in och kollade, men vi hade mycket på agendan, så vi fick vidare till..


Anspasch & Hobday.


MooR är även de nya. Vill minnas att jag läst att de slog upp dörrarna i februari på denna adress. 
Kände inget sug kring att gå in där; litet och med en vakt som uppenbarligen stod där av någon anledning som jag inte förstod. De där reglerna kring att man inte får gå utanför "området" och dricka sin öl verkar för det mesta inte respekteras så där jättebra. 


Vi gick vidare till Fourpure, och det är ett exempel på att de där med regler inte verkar så viktigt. Vi stod på andra sidan gatan en lång stund (i solen!), och vi hörde faktiskt en man ropa något som lät som att någon skulle behöva flytta på sig, men det gällde i alla fall inte oss..
Besöket hos Fourpure blev, åtminstone för mig, en mindre besvikelse. Fourpure expanderar så att det knakar om det. Lokalen var delvis ombyggd, men bortsett från nya, fräscha toaletter tycker jag inte att det blivit bättre på något sätt. Stämningen kändes som någon slags mix av Brewdog, Svenssons som vill vara lite hipster, och en massa vackra människor. Det där med känslor är inte alltid så lätt, inte minst i text, men ni förstår nog att jag inte var sådär jätteimpad denna gång. Vilket går rakt emot vad jag tyckte förra gången jag besökte Fourpure. För mig är det lätt att tro att Fourpure förändrats, men det är nog så att jag också gjort det.


Det fanns inte fler öl på fat nu, men nya, coola digitala tavlor. Och en lång kö. För den som vill köpa  finns det gott om burkar på plats - till en vettig peng dessutom.


Vackra människor. Jag är nog rätt vacker jag också, men kanske inte riktigt lika ung som flertalet på bilden.


Bord hade bokats hos Temple Brew House. Väldigt avslappnat ställe, det här är ett ställe jag gärna besöker igen. Inte beroende på maten (som var ok, men inte mer) eller för ett fantastiskt öl-sortiment, utan för att det kändes så lätt och skönt att vara där. Det råkade vara Ligacup-final mellan Tottenhamn och Manchester City, och en del av oss kollade, men lika många tittade inte. Lokalen är hyggligt stor. Känns som den typ av ställe jag tror kommer ta över den klassiska Brittiska puben, som med all rätt har tappat otroligt mycket på senare år.


Det fanns ca femton öl på fat, och Manchester-känslan satt fortfarande i, så det fick bli en Cloudwater.


Dagen efter hamnade vi hos Crate, stället där det gäller att hänga på låset. 45 minuter efter att vi kom dit kändes det som att halva London anlänt, inklusive folk med flytväst (det går en flod utanför)
Jag kan tycka att Crate är lite underskattat. Vid varje besök jag gjort har de blivit bättre, och den IPA vi drack var väldigt, väldigt bra. Jag testade även en samarbets-Dipa de gjort tillsammans med Rådanäs bryggeri, som även den var väldigt fin. Pizzan vi åt var klockren.


Brevid Crate ligger Howling Hops, ett ställe där det är avsevärt lugnare. Varför kan man fundera över, för de öl som testades där höll god klass de med, likaså stämningen. Haussen kring Crate verkar vara större, men här fanns öl i andra stilar, en Kölsch till exempel. Och en helt ok Neipa. Deras choklad-stout var fin den med.


Kemi var inte mitt starka ämne, men det här är ju lite charmigt.


Klassiska sejdlar a la 70-tal. Det verkar som att dessa är starkt på väg tillbaka; såg dem på fler ställen.


Sista dagen tittade vi förbi Kew Gardens. Stället att besöka om man vill spana in träd och växter från hela världen. Promenaden uppe bland trädkronorna var lite pirrig. Väl värt ett besök för den som är det minsta intresserad även av sådant som går att odla och som inte ska drickas upp.

Jag åker till England 1-2 gånger om året, och det som slog mig denna gång är hur deras försäljningskanaler förändrats.  Antalet näthandlare har bokstavligen exploderat. Får även känslan att de butiker som tidigare mest sålt vin nu börjar sälja mer kvalitets-öl. Till och med Bargain Booze har en butik i Manchester som säljer craft beer  (hann tyvärr inte med ett besök denna gång), och inte bara smaklös Euro-lager typ Carlsberg och Heineken. De senaste tre-fyra London-besöken har jag gjort till vana att besöka saluhallen hos Marks & Spencer på Oxford Street. London City undviker jag in i det längsta, men deras saluhall har varit en liten silver-gruva av fynd. Dock inte denna gång, nästan inget nytt och ännu mer av deras eget märke. Kanske räckte det där för Marks & Spencer? Deras mål är sannolikt inte att stilla ölnördens törst efter intressanta öl, utan snarare vanligt folks sökande efter ett bredare utbud.

2018/04/21

Öl-resa till Manchester och London - del 1


Hmm, vad kan  gömmas här innanför?
Varje vår brukar jag och kompisen åka till London för lite kul. Efter några år kändes det som att vi tröttnat lite, så vi tog det enorma beslutet att nästa resa skulle bli till Manchester OCH London. Den som kan sin öl-hemläxa vet att Manchester är en rolig stad, full av bryggerier och annat kul. Bilden ovan föreställer den exklusiva entrén till Cloudwaters taproom, centralt i Manchester.



Första dagen hamnade vi av någon anledning hos Brewdog. Lunchtid, och en nästan folktom lokal. En medioker hamburgare och ett par goda öl senare hamnade vi lite senare...



Utanför Cloudwater. Lite kul att stirra in i bryggeriet var det ju, men stället är litet och ingen fantastisk bryggeri-rundtur fanns på schemat (Cloudwater arrangerar inte så många sådana när vi var här), så vi vände blicken åt...


Några högar malt. Jag funderarde på vad de skulle användas till. Pizza? Bröd? Soptippen?



Inne i den heliga lokalen någon halvtimme senare. Mycket fanns det på fat och kallt var det i lokalen. Det kan inte ha varit mer än 9-10 grader där inne, och ölen serverades vid 5-6 graders temperatur.

Men ändå smakade det fantastiskt bra. Förvånansvärt lite folk, båda kvällarna vi var där. Typ femton ölnördar torsdag-kväll och max fjugofem nördar samtidigt fredag-kväll.


Lite extra rött i bakgrunden från värme-aggregaten som försökte höja temperaturen.




Man besöker inte Cloudwater för att äta lite smarrig mat till sina öl, men de hade en schysst surdegs-limpa att skiva upp (med sin egen malt?), tillsammans med lite oliver, smör och annat smaskigt.




I Manchester hamnade vi av en slump hos Gasworks Brew Bar



Som visade sig ha en skön mix av Manchester-öl, inklusive sina egna alster. Fräscht ställe, väl värt ett besök.


Där fanns det både underhållning för den som vill spela och spana.


Manchester är verkligen en stad fylld av kontraster. Det kändes som att det var mer regel än undantag att det på ena sidan gatan fanns en gammal industribyggnad från 1910, och på andra sidan en glasbyggnad fyrtio våningar hög. Det rivs nog rätt friskt, men jag fick intrycket att våra kompisar i Manchester även bevarar mycket. Efter ett misslyckat försök till besök hos The Smithfield Market Tavern (tydligen ansett som en väldans bra öl-ställe, men när vi gick in där fördömde vi snabbt stället till kategorin äckligt insuttna, rökiga hak). Vilken tur, för fem meter därifrån låg något som såg ut som ett ställe där folk satt och drack öl, och simsalabim, plötsligt var vi in i en gammal spårvagnshall, lagom uppfräschad, med ett brett utbud öl, vin, mat. En bar med öl. En med vin, och ett antal restauranger som sålde sin mat. Ungefär som hötorgshallen, fast tjugo gånger högre kvalitet på det som serveras och 400% mer genuin atmosfär..


Vi var bara dryga två dagar i Manchester. Mycket hanns inte med. Musik, klubbar, skivaffärer. Kanske inte något för kompisen jag var där med (han är bara intresserad av fotboll och Hammarby), men absolut något jag hade velat ägna en del tid åt. Det kryllade av krogar, musik-ställen, jazz-hak, klubb-ställen och mycket annat spännande.


Och så lite ganla fabriker och annat kul att passera.


Track Brewing besökte vi. Ligger bara några plåt-jalusier bort från Cloudwater. Orken tröt, så det blev bara en öl där. Kändes som att de var rätt inspirerade av Cloudwater. På gott och ont..


Andra kvällen hade vi bokat bord hos Bundobust. Som är ett (insåg vi) väldigt trendigt (och trevligt!) ställe som jobbar hårt för Craft-beer i kombination med vegan-/vegerariskt Indisk mat. Kompisen är mycket för kött, och jag också, men det gäller att vara öppen, och maten var bra, Ölen också!


Det syns ju på bilden hur roligt det kan vara hos Bundobust.


Avslutar med en bild från Cloudwaters taproom. Det är faktiskt inte så mycket större än så här. Bakom mig stod en stor kyl med en massa spännande öl (burkar så klart). Lite bakom det låg "baren och ett antal kranar och så ett litet sortiment av exklusiva öl på 75cl flaskor samt ett gäng andra öl (bland annat deras samarbetsöl de gjort tillsammans med Fuller - Fullers & Friends New England IPA).

Kul öl-ställe Manchester! Dag tre gick resan vidare med tåg till London. Jag återkommer snart om det i ett annat inlägg.

2017/11/10

Lite lugn och ro tillsammans med Siren brewery



Brittiska Siren är ett av alla dessa bryggerier som kommer med så många öl att det knappt går att hålla räkningen. Man skulle kunna tro att det blir ett bottennapp eller två emellanåt, men just från Siren har jag aldrig lyckats hitta något jag tyckt illa om. Vi gillar tydligen varandra, Siren och mina smaklökar.

Siren har alltid varit lite av mästare på att hitta på små-lustiga namn. Vad sägs till exempel om "Middle Finger Discount", "Baby Wheel New England Ipa" eller "5 Alarm"? (det senare känner jag till alldeles för väl)

I kväll plockade jag fram efterföljaren till deras "Ten dollar shake" (som jag inte testat, nej), som ska vara en ännu mer laktos-fylld, frukt-späckad öl med aprikos, persika, körsbär och jag vet inte allt annat de menar ska finnas där. I marknadsföringens värld är allt möjligt.

Comfortable Silence är ett namn som förpliktigar. För en del är öl en dryck att dricka tillsammans med andra i sällskap med musik på hög volym. Är man däremot som jag på väg med marsch-fart mot gubb-åren handlar öl sannolikt mer om en stunds njutning, kanske till och med ensam ibland. Siren är annars inte ensamma om temat, numera nedlagda CAP bryggeri hade ju en pale ale  som hette Endless vacation. Ett strålande namn på en öl tycker jag!

Det verkar ju riktigt smaskigt det här, och när jag stoppar ned näsan i glaset finns det helt riktigt en herrans massa persika och aprikoser där. Lite New England Version 2 på något sätt, för visst är det väl så att det snackas om version två? Nu är jag rätt lättlurad, så jag vet inte riktigt om det finns en version två av New England-stilen, men jag skulle nog ändå vilja att det finns. Kanske mest för att jag börjar tröttna på all den där frukt-juicen, och att jag på något sätt vill att en öl ska se ut lite mer som en öl ändå gjorde fram till för några år sedan.

Sedan kommer då det där lilla ögonblicket då inte bara näsan fått sitt, utan även tungan, gommen, ja till och med hjärnan. Och JA! Ta mig fasiken, är det inte New England version två ändå!
Jag som älskar Citra-humle känner en skön bitterhet och tydliga toner från citrus och apelsin, och all denna laktos den bara bygger upp en härlig känsla av balans. Balans, detta knaster-torra ord som jag är så trött på, för när jag hittar en öl som bara fungerar, så är det alltid det ordet som spökar i mitt huvud. Balans, balans, balans. 

Om någon vill följa med mig på en Britt-resa till Siren nästa år, hör av er.


2017/09/30

Stockholms ölfestival 2017 - någon slags betraktelse



Stockholms ölfestival är Sveriges (mig veterligen) äldsta ölmässa/festival och sedan starten 1992 har det blivit några besök. För mig har det alltid varit med skräckblandad förtjusning jag besökt dem. Jag har aldrig anammat ölnördarnas mer "hardcore"-aktiga attityd inklusive jagandet efter svåra och exklusiva öl eller att till exempel bara prova sura eller extremt rostade/starka saker.
Jag har inte heller sett mig tillhöra skaran som tar det hela lite med en klackspark och som bara vill dricka kvalitets-öl, och gärna då inte från någon av de stora drakarna. Inte heller har jag velat tillhöra grabb-gängen (eller de kvinnliga dito, för de har verkligen blivit fler på senare år!) som mest verkar ha besökt mässan som en ursäkt att festa till lite extra.

Nej, jag svävar nog omkring på mina egna små moln och kör mitt race, och det är väl tur att öl som intresse är så otroligt förlåtande. Nog för att jag kan bli lite irriterad på folk som vill vara lite extra fina i kanten med sitt öl-intresse, men jag tror aldrig jag mött en otrevlig människa under alla dessa år jag druckit/pratat/chattat/bloggat om öl.

Stockholms-mässan är på något sätt en sammanfattning av allt detta. Alla är välkomna, oavsett vem du är. Mässan sväljer alla läggningar.

 



Senaste året har det startat upp fler mässor; det känns som att marknaden är rätt mättad nu. Och med tanke på mängden mässor tycks Stockholms-festivalen tappat, och det rätt rejält kändes det som. Visst fanns det en del mindre bryggerier på plats, bland annat ett gäng från Dalarna, ett par från Uppsala, några från Stockholm och några från Norrland, och så Hopsie Daisy från Gävle. Jag och kompisen fick en väldigt trevlig pratstund med Erika Parneborg som driver bryggeriet. Vi testade också några av hennes öl, bland annat en av de två som senare under hösten och vintern kommer lanseras på Systembolaget. Alla de öl vi testade höll god eller mycket god klass, något som jag verkligen inte känner inför många av de andra mindre bryggerier jag testat öl från på senare tid. Dessutom har Erika i mitt tycke lyckats med att hitta en egen identitet. Hon syns i mängden, och hon brygger inte bara ännu en IPA. Köper du något från henne får du inte påhittade traditioner och vackra etiketter, du får ett starkt engagemang, en produkt som känns stabil och mitt i allt detta lite nytänkande. Kolla in flaskorna så förstår du vad jag menar.


Precis som förra året fanns Beavertown på plats. Ett roligt bryggeri som har en del del spännande samarbeten och tillfälliga lanseringar de kör rätt regelbundet. Vare sig förra året eller i år var det dock särskilt roligt att besöka deras monter. Bortsett från en riktigt stark (porter?) sak de hade på fat, var det mängd-produkter de bjöd på. Lite tråkigt tycker jag att de inte tar chansen att ta med sig lite mer kul saker när de ändå är här.


Men, varför klaga när deras stor-säljare håller riktigt god klass kanske någon tänker. Ölen på bilden, deras Neck-Oil Session Ipa var frisk, fräsch, smakrik och lättdrucken.


Öl från Thornbridge har jag av någon anledning aldrig testat. Här är två av de som slank ned.


Belhaven hade två för mig nya öl på plats, där målgruppen är exklusivt restaurang och krog. Dels en fruktig ale smaksatt med krusbär och en Mango-Ipa. Båda var bra, men kanske mest den senare.



Sweetwater med alla sin laxar kändes som ett måste. Många Ipa-varianter där.


Mycket tittande i telefonen var det. I år var Untappd officiellt app som man kunde använda för att rösta fram bästa ölen under mässan. För min egen del kändes det rätt krampaktigt. Jag tittar ned tillräckligt i min telefon (ja, jag är också med i Untappd..), och visst vore det väl bättre att vi pratade med varandra mer och kanske även lät smaklökarna få jobba lite längre innan vi checkar in ännu en öl?



Som vanligt var det mycket gubbar på plats (jag är själv på väg att bli en). På den avsiktligt dåliga bilden syns en lång rad sådana. Jag tänker som så att jag inte vill röja någon öl-drickande gubbe där ute. Någon kanske tar illa upp i dessa PUL/Gdpr-tider.
Observera groggen som står i förgrunden. Det var ovanligt mycket sprit på plats i år.

Och om jag ska vara riktigt rättvis fanns det en hel del kvinnor på plats, i alla åldrar.
Det senare är en av de saker jag ser sakta men säkert håller på att ske i öl-kretsar. Det handlar inte bara om män med skägg som dricker svår öl. Perspektivet vidgas.

2017/05/14

Nya tider, nya trender, nya öl (och gamla)


Varning, nedan följer ett ganska osammanhängande resonemang. Räkna inte med att hänga med i svängarna. Kommentera dock gärna!

Nu senast när jag var i London packade jag med mig öl från både Cloudwater och Fourpure. Båda bryggerierna är starka inom området Pale ale och IPA. Stilarna du ser på bilden, fruktiga IPA och Pale ales har länge tillhört mina favoriter.

Till skillnad från många andra öl-intresserade, som snabbt tittar vidare mot "svårare" stilar som suröl och Belgiska varianter hittade jag liksom min grej rätt snabbt. Förutom stout och porter dricker jag helst en IPA, Pale ale, Session Ipa eller New England Ipa.

Det jag tycker är intressant är hur stilarna tycks krypa allt närmre varandra, men samtidigt bli mer raffinerade. Just de två ölen ovan; Cloudwater Ddh Southen Passion Pale och Fourpure Juicebox IPA är både väldigt lika och olika samtidigt. Det är lite märkligt det som händer; inom just "ljusa och humlestinna" öl känns det som att det inte längre finns några stil-typiska gränser. Det finns väldigt beska (tallbarr någon?) Pale ales, samtidigt som det finns finns alkoholsvaga IPA:s.
Nu baserar jag mycket av mitt tyckade på känslor och min subjektiva smakupplevelse, och inte teoretiska resonemang kring vad som kännetecknar olika stil-typer. Säkert finns det de som inte håller med om vad jag skriver.

Ölen till vänster ovan (Cloudwater) satt som en smäck; härlig beska utan ett uns av tallbarr. Lagom mycket passionsfrukt och perfekt balanserat med den där mjuka, fina NEIPA-känslan på tungan.
Juicebox till höger har också massor av frukt, men med kraftig slagsida mot citrus och mango. Dessutom en mindre grumlig sak (utan omältat vete). Enklare i smakerna på flera sätt, men väldigt insmickrande.
Så här i efterhand borde jag kanske ha köpt med mig fler av denna från bryggeriet, men så är livet; och det kommer nästan alltid fler chanser. Eller andra öl.

Ibland spekuleras det på diverse forum om nästa trend inom ölvärlden. Själv tror jag inte på trender, och det gör inte Svensson heller. Åtminstone inte snabba trender, om det är det vi menar med trend. IPA-trenden den bara fortsätter och fortsätter, och det tror jag den kommer göra länge till. Jag tror aldrig suröl kommer bli populärt, och jag tror inte Lager kommer få någon ny renässans heller (den har haft en oavbruten sådan sedan 1842).

Personligen tror jag framtiden är stark för ännu fler kombinationer av frukt, vete, kryddor och relativt runda, mjuka smaker. Beskan i all humle, den vänjer vi oss sakta vid, precis som att en chili-älskare vänjer sig vid styrkan i starkare chili-frukter.



Ratebeer om Cloudwater ddh
Ratebeer om Fourpure Juicebox
Magnus Bark (Ofiltrerat) skriver lite om Gammelbrygd, och en annan gammal fining Här

2017/05/12

London beer mile 2017



London, ölets huvudstad nummer ett skulle nog många öl-älskare säga. Få länder har en sådan öl-tradition som England, och samtidigt så mycket nybyggaranda. I år åkte vi till London igen, jag och kompisen. Fjärde året på raken, och nu i Maj i stället för april månad. Det skulle visa sig bli det sämsta vädret vi haft på våra resor, trots att vi tidigare alltid rest i april månad.

Ett av målen för årets resa var att göra London Beer mile. Där har vi av någon märklig anledning aldrig hamnat tidigare.




Nog för att vi var tidiga, och vädret sisådär, men att London beer mile långa sträckor skulle vara tämligen öde, det var vi inte förberedda på.


Vi hamnade på ett av London bästa bryggerier; Kernel. Ingen servering där, men däremot "take away". Ett par porter hamnade i en snart rätt tung ryggsäck.


Fourpure ligger längst ut på "rutten", och dit var det lätt att gå fel. Inte en endaste liten skylt så långt ögat kunden nå, och när vi kom fram till industriområdet där de håller till stod det lämpligt nog en gatupratare lagom diskret undanställd. Som för att säga till oss vilsna Svenskar att det är värt det när vi väl lyckats ta oss hit. Och mödan var det absolut värt, för det här var bland det bättre på hela Beer mile. Precis som så många andra gör de många olika varianter av IPA, även de mer fruktiga. Någon "hazy" one hittade jag inte, men däremot var allt jag drack mycket välgjort. Sju smakprov blev det, och alla var bra eller bättre. Det hamnade förstås några öl till i ryggsäcken...


Hos Fourpure var det dessutom en mer blandad publik. Kanske var det en slump (eller en busslast av pensionärer som precis anlänt?), men jag upplevde att det var nästan lika många över femtio som under på plats.



Hos Partizan var det lugn. Ställena som låg lite längre bort på sträckan kändes överlag lugnare. Orkar folk inte ta sig längre bort? Hos Partizan drack jag en IPA som var fantastiskt god. Gänget som höll i det hela verkade också vara i fantastiskt fin form; korta öppettider är som gjort för förfest! Köpte också med mig ett par av deras Imperial White russian Stout.


Vi gick in till Brew by numbers. Rätt mycket folk, men det kändes rätt avslaget.




På vägen tillbaka gjorde vi en avstickare till matmarknaden som ligger precis i närheten. Där höll bland annat Hiver till. Jag gjorde misstaget att prova deras Honungs-IPA. Hemsk. Honung kan verkligen förstöra öl om det inte används med måtta.



På matmarknaden fanns både the GAY farmer


... och Tyska korvar. De såg så smarriga ut att vi blev tvungna att prova. Sex pund för en körv var det inte värt, men Tyska korvar är hett i London just nu, och vi blev tvungna att testa.


Southwark kändes som Brew by numbers. Ännu mer folk, men rätt ointressant.
I närheten låg Bottle Shop, och där blev det bland annat ett par burkar från Cloudwater.


Dagen efter upptäckte vi till vår besvikelse att Euston Tap var stängt för renovering.
Men som tur var har de ju en cider-filial på andra sidan gatan, och där hade ölen nästan tagit över. Vi var där tidig eftermiddag, och flera av faten sinade under tiden vi var där. Tidigare har jag varit lite imponerad av dem, men nu fanns det inte så mycket kul på fat, och inte mer än ett trettiotal burkar/flaskor. Prismässigt vet det ju också hur de ska ta betalt. 7,40 pund för en pint.


Besvikna blev vi däremot inte av Craft Beer & Co. Vi besökte två av deras ställen, bland annat den större i Covent garden. Förutom Kernel, som alltid imponerar, drack jag en Siren Soundwave (eller flera om jag ska vara ärlig) och jag blev så till mig att jag blev tvungen att messa Uffe (Karlströms malt) för att berätta hur mycket bättre den var på fat, jämfört med på flaska. Så det kan vara.


Stouten till vänster i bild testade jag inte. Undrar om det var ett misstag?

Jag kan ibland uppleva att intresset för öl kan vara rätt stressat. Jag tänker på fenomenet att ticka öl, vilket för en del säkert är hur kul som helst, och för mig och säkert många andra helt oförståeligt.
Jag ser också att det bloggas om antalet pubar som ska besökas och hur många öl som ska hinnas med. Vissa bloggar (jag tänker främst på en som inte är medlem hos facebook-gruppen ölbloggar i Sverige) tycks ha satt i system att försöka testa så många öl som möjligt på så kort tid som möjligt.

Vad jag vill säga med det här är att jag ser det hela på ett annat sätt, och att London är en fantastisk stad att göra det i. Möjligtvis är maten till ölen inte alltid av hög klass, men miljöerna är det ofta. De uppmuntrar ofta till eftertänksamhet och att avnjuta en till (likadan) öl.

Ps. Bottleshop i London tar 45 kr för en flaska Dugges Avenyn Pale ale. Det tycker jag faktiskt är lite lustigt.