Visar inlägg med etikett London. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett London. Visa alla inlägg

2018/11/25

The Kernel



Det är inte ofta jag ger mig på att skriva något som kan liknas vid en öl-recension, och det här inlägget lär knappast blir ett sådant heller. Kanske är det som med mycket här i världen, det man inte är så intresserad av, det blir man inte heller bra på?

När jag är runt i världen (eller på Nätet!) och lär mer om öl är det sällan den där totala smakupplevelsen jag är intresserad av. Ännu mindre intresserad är jag i att försöka återge den för andra. För, handen på hjärtat, upplevelsen har ju inte bara att göra med innehållet i flaskan att göra.

Kernel har blivit någon slags kärleksaffär för mig. Jag älskar deras avskalade och totalt o-pretto inställning till saker och ting. Deras flaskor ser alltid likadana ut. Bruna och lite mer bruna. Inga burkar här inte, det behövs ju inte?

Ölen längst fram på bilden hittade jag på någon av alla dessa webshops som skickar över hela världen. Flaskan är tappad 1/10. Det är en India Pale Ale. Namnet är Citra Bramling Cross. Citra känner många till, men Bramling Cross är nytt för mig. En humle-sort som drar åt Svarta vinbär.
Hmm, Citra + Svarta vinbär. Funkar fint, riktigt fint till och med. Tänk vad många kombinationer och smaker det finns i öl!?

Det som slår mig, och som faktiskt glädjer mig är hur få som "checkat in" just denna på untappd. Det finns fortfarande hopp för ölvärlden, ALLA måste inte visa att det provats en ny öl. Om inte annat så visar det hur nischat appar som Untappd fortfarande är. Många av oss som gillar öl är helt enkelt inte intresserade av att betygsätta och jämföra, man nöjer sig med att det är något man gillar, sympatiserar med, en stunds avkoppling. Kanske till och med något genuint.

Besöker ni London snart, besök Kernel. Just nu finns de här: Kernel i London




2018/07/14

Brittiska Wylam lanserar samarbetsbox



Wylam lanserades nu i dagarna sin senaste box med samarbetsöl. För mig blev det en beställning från en av de Brittiska handlarna jag brukar beställa från. Faktum är att jag hade missat att Cask Sweden från 180711 tagit in den och den finns i Systembolagets beställningssortiment här


Wylam har ju varit rätt aktiva, även här i Sverige. Deras "That the water wanted" den för Sverige lite annorlunda versionen av "I like to Moob it Moob It (Swedish edition) som var ett samarbete med Northern Monk är ett par exempel på sådant som fått oss ölnördar att snabbt trycka ned Köp-knappen i webbläsaren.

Boxen de nu lanserar är väl inget som tar ut svängarna direkt, men jag tycker det är en rätt lagom mix, något för alla. Lagom är för övrigt ett jäkligt underskattat uttryck i min mening. 


Lagom kanske inte är rätt ord för att beskriva bryggeriet dock. Annorlunda och spännande ligger närmre till hands.. Skulle gärna besöka dem, kanske blir det något av det i samband med nästa Englands-resa..

Ska bli kul att prova sig igenom lådan. Prismässigt ligger boxen på 460 kr, vilket gör ca 57 kr burken. Något billigare vid beställning direkt från England, men då tillkommer vanligtvis också ca 20 pund i frakt vid varje beställning. 




När jag ändå är lite uppe i varv; en bild som visar ny, spännande öl från Nottingham-baserade Black Iris
Tycker mycket om designen på etiketterna och bryggeriet ligger en lagom dagsutflykt från London om någon skulle vilja se något annat än den stora staden de flesta åker till. Det jag testat så här långt har också varit bra.

2018/04/29

Öl-resa till Manchester och London - del 2


Vi lämnade Manchester dag tre och styrde kosan mot London. Det var säkert 7 grader varmare i London, och solen sken äntligen! Manchester var fint, men vädret var inte lika fint när vi var där. Efter ett snabbt besök hos Euston tap och incheckning på hotellet for vi vidare mot Bermondsey Beer Mile. Det har hänt en del sedan förra året, bland annat har London Beer Facory flyttat hit. Jag var in och kollade, men vi hade mycket på agendan, så vi fick vidare till..


Anspasch & Hobday.


MooR är även de nya. Vill minnas att jag läst att de slog upp dörrarna i februari på denna adress. 
Kände inget sug kring att gå in där; litet och med en vakt som uppenbarligen stod där av någon anledning som jag inte förstod. De där reglerna kring att man inte får gå utanför "området" och dricka sin öl verkar för det mesta inte respekteras så där jättebra. 


Vi gick vidare till Fourpure, och det är ett exempel på att de där med regler inte verkar så viktigt. Vi stod på andra sidan gatan en lång stund (i solen!), och vi hörde faktiskt en man ropa något som lät som att någon skulle behöva flytta på sig, men det gällde i alla fall inte oss..
Besöket hos Fourpure blev, åtminstone för mig, en mindre besvikelse. Fourpure expanderar så att det knakar om det. Lokalen var delvis ombyggd, men bortsett från nya, fräscha toaletter tycker jag inte att det blivit bättre på något sätt. Stämningen kändes som någon slags mix av Brewdog, Svenssons som vill vara lite hipster, och en massa vackra människor. Det där med känslor är inte alltid så lätt, inte minst i text, men ni förstår nog att jag inte var sådär jätteimpad denna gång. Vilket går rakt emot vad jag tyckte förra gången jag besökte Fourpure. För mig är det lätt att tro att Fourpure förändrats, men det är nog så att jag också gjort det.


Det fanns inte fler öl på fat nu, men nya, coola digitala tavlor. Och en lång kö. För den som vill köpa  finns det gott om burkar på plats - till en vettig peng dessutom.


Vackra människor. Jag är nog rätt vacker jag också, men kanske inte riktigt lika ung som flertalet på bilden.


Bord hade bokats hos Temple Brew House. Väldigt avslappnat ställe, det här är ett ställe jag gärna besöker igen. Inte beroende på maten (som var ok, men inte mer) eller för ett fantastiskt öl-sortiment, utan för att det kändes så lätt och skönt att vara där. Det råkade vara Ligacup-final mellan Tottenhamn och Manchester City, och en del av oss kollade, men lika många tittade inte. Lokalen är hyggligt stor. Känns som den typ av ställe jag tror kommer ta över den klassiska Brittiska puben, som med all rätt har tappat otroligt mycket på senare år.


Det fanns ca femton öl på fat, och Manchester-känslan satt fortfarande i, så det fick bli en Cloudwater.


Dagen efter hamnade vi hos Crate, stället där det gäller att hänga på låset. 45 minuter efter att vi kom dit kändes det som att halva London anlänt, inklusive folk med flytväst (det går en flod utanför)
Jag kan tycka att Crate är lite underskattat. Vid varje besök jag gjort har de blivit bättre, och den IPA vi drack var väldigt, väldigt bra. Jag testade även en samarbets-Dipa de gjort tillsammans med Rådanäs bryggeri, som även den var väldigt fin. Pizzan vi åt var klockren.


Brevid Crate ligger Howling Hops, ett ställe där det är avsevärt lugnare. Varför kan man fundera över, för de öl som testades där höll god klass de med, likaså stämningen. Haussen kring Crate verkar vara större, men här fanns öl i andra stilar, en Kölsch till exempel. Och en helt ok Neipa. Deras choklad-stout var fin den med.


Kemi var inte mitt starka ämne, men det här är ju lite charmigt.


Klassiska sejdlar a la 70-tal. Det verkar som att dessa är starkt på väg tillbaka; såg dem på fler ställen.


Sista dagen tittade vi förbi Kew Gardens. Stället att besöka om man vill spana in träd och växter från hela världen. Promenaden uppe bland trädkronorna var lite pirrig. Väl värt ett besök för den som är det minsta intresserad även av sådant som går att odla och som inte ska drickas upp.

Jag åker till England 1-2 gånger om året, och det som slog mig denna gång är hur deras försäljningskanaler förändrats.  Antalet näthandlare har bokstavligen exploderat. Får även känslan att de butiker som tidigare mest sålt vin nu börjar sälja mer kvalitets-öl. Till och med Bargain Booze har en butik i Manchester som säljer craft beer  (hann tyvärr inte med ett besök denna gång), och inte bara smaklös Euro-lager typ Carlsberg och Heineken. De senaste tre-fyra London-besöken har jag gjort till vana att besöka saluhallen hos Marks & Spencer på Oxford Street. London City undviker jag in i det längsta, men deras saluhall har varit en liten silver-gruva av fynd. Dock inte denna gång, nästan inget nytt och ännu mer av deras eget märke. Kanske räckte det där för Marks & Spencer? Deras mål är sannolikt inte att stilla ölnördens törst efter intressanta öl, utan snarare vanligt folks sökande efter ett bredare utbud.

2018/04/21

Öl-resa till Manchester och London - del 1


Hmm, vad kan  gömmas här innanför?
Varje vår brukar jag och kompisen åka till London för lite kul. Efter några år kändes det som att vi tröttnat lite, så vi tog det enorma beslutet att nästa resa skulle bli till Manchester OCH London. Den som kan sin öl-hemläxa vet att Manchester är en rolig stad, full av bryggerier och annat kul. Bilden ovan föreställer den exklusiva entrén till Cloudwaters taproom, centralt i Manchester.



Första dagen hamnade vi av någon anledning hos Brewdog. Lunchtid, och en nästan folktom lokal. En medioker hamburgare och ett par goda öl senare hamnade vi lite senare...



Utanför Cloudwater. Lite kul att stirra in i bryggeriet var det ju, men stället är litet och ingen fantastisk bryggeri-rundtur fanns på schemat (Cloudwater arrangerar inte så många sådana när vi var här), så vi vände blicken åt...


Några högar malt. Jag funderarde på vad de skulle användas till. Pizza? Bröd? Soptippen?



Inne i den heliga lokalen någon halvtimme senare. Mycket fanns det på fat och kallt var det i lokalen. Det kan inte ha varit mer än 9-10 grader där inne, och ölen serverades vid 5-6 graders temperatur.

Men ändå smakade det fantastiskt bra. Förvånansvärt lite folk, båda kvällarna vi var där. Typ femton ölnördar torsdag-kväll och max fjugofem nördar samtidigt fredag-kväll.


Lite extra rött i bakgrunden från värme-aggregaten som försökte höja temperaturen.




Man besöker inte Cloudwater för att äta lite smarrig mat till sina öl, men de hade en schysst surdegs-limpa att skiva upp (med sin egen malt?), tillsammans med lite oliver, smör och annat smaskigt.




I Manchester hamnade vi av en slump hos Gasworks Brew Bar



Som visade sig ha en skön mix av Manchester-öl, inklusive sina egna alster. Fräscht ställe, väl värt ett besök.


Där fanns det både underhållning för den som vill spela och spana.


Manchester är verkligen en stad fylld av kontraster. Det kändes som att det var mer regel än undantag att det på ena sidan gatan fanns en gammal industribyggnad från 1910, och på andra sidan en glasbyggnad fyrtio våningar hög. Det rivs nog rätt friskt, men jag fick intrycket att våra kompisar i Manchester även bevarar mycket. Efter ett misslyckat försök till besök hos The Smithfield Market Tavern (tydligen ansett som en väldans bra öl-ställe, men när vi gick in där fördömde vi snabbt stället till kategorin äckligt insuttna, rökiga hak). Vilken tur, för fem meter därifrån låg något som såg ut som ett ställe där folk satt och drack öl, och simsalabim, plötsligt var vi in i en gammal spårvagnshall, lagom uppfräschad, med ett brett utbud öl, vin, mat. En bar med öl. En med vin, och ett antal restauranger som sålde sin mat. Ungefär som hötorgshallen, fast tjugo gånger högre kvalitet på det som serveras och 400% mer genuin atmosfär..


Vi var bara dryga två dagar i Manchester. Mycket hanns inte med. Musik, klubbar, skivaffärer. Kanske inte något för kompisen jag var där med (han är bara intresserad av fotboll och Hammarby), men absolut något jag hade velat ägna en del tid åt. Det kryllade av krogar, musik-ställen, jazz-hak, klubb-ställen och mycket annat spännande.


Och så lite ganla fabriker och annat kul att passera.


Track Brewing besökte vi. Ligger bara några plåt-jalusier bort från Cloudwater. Orken tröt, så det blev bara en öl där. Kändes som att de var rätt inspirerade av Cloudwater. På gott och ont..


Andra kvällen hade vi bokat bord hos Bundobust. Som är ett (insåg vi) väldigt trendigt (och trevligt!) ställe som jobbar hårt för Craft-beer i kombination med vegan-/vegerariskt Indisk mat. Kompisen är mycket för kött, och jag också, men det gäller att vara öppen, och maten var bra, Ölen också!


Det syns ju på bilden hur roligt det kan vara hos Bundobust.


Avslutar med en bild från Cloudwaters taproom. Det är faktiskt inte så mycket större än så här. Bakom mig stod en stor kyl med en massa spännande öl (burkar så klart). Lite bakom det låg "baren och ett antal kranar och så ett litet sortiment av exklusiva öl på 75cl flaskor samt ett gäng andra öl (bland annat deras samarbetsöl de gjort tillsammans med Fuller - Fullers & Friends New England IPA).

Kul öl-ställe Manchester! Dag tre gick resan vidare med tåg till London. Jag återkommer snart om det i ett annat inlägg.

2017/09/30

Stockholms ölfestival 2017 - någon slags betraktelse



Stockholms ölfestival är Sveriges (mig veterligen) äldsta ölmässa/festival och sedan starten 1992 har det blivit några besök. För mig har det alltid varit med skräckblandad förtjusning jag besökt dem. Jag har aldrig anammat ölnördarnas mer "hardcore"-aktiga attityd inklusive jagandet efter svåra och exklusiva öl eller att till exempel bara prova sura eller extremt rostade/starka saker.
Jag har inte heller sett mig tillhöra skaran som tar det hela lite med en klackspark och som bara vill dricka kvalitets-öl, och gärna då inte från någon av de stora drakarna. Inte heller har jag velat tillhöra grabb-gängen (eller de kvinnliga dito, för de har verkligen blivit fler på senare år!) som mest verkar ha besökt mässan som en ursäkt att festa till lite extra.

Nej, jag svävar nog omkring på mina egna små moln och kör mitt race, och det är väl tur att öl som intresse är så otroligt förlåtande. Nog för att jag kan bli lite irriterad på folk som vill vara lite extra fina i kanten med sitt öl-intresse, men jag tror aldrig jag mött en otrevlig människa under alla dessa år jag druckit/pratat/chattat/bloggat om öl.

Stockholms-mässan är på något sätt en sammanfattning av allt detta. Alla är välkomna, oavsett vem du är. Mässan sväljer alla läggningar.

 



Senaste året har det startat upp fler mässor; det känns som att marknaden är rätt mättad nu. Och med tanke på mängden mässor tycks Stockholms-festivalen tappat, och det rätt rejält kändes det som. Visst fanns det en del mindre bryggerier på plats, bland annat ett gäng från Dalarna, ett par från Uppsala, några från Stockholm och några från Norrland, och så Hopsie Daisy från Gävle. Jag och kompisen fick en väldigt trevlig pratstund med Erika Parneborg som driver bryggeriet. Vi testade också några av hennes öl, bland annat en av de två som senare under hösten och vintern kommer lanseras på Systembolaget. Alla de öl vi testade höll god eller mycket god klass, något som jag verkligen inte känner inför många av de andra mindre bryggerier jag testat öl från på senare tid. Dessutom har Erika i mitt tycke lyckats med att hitta en egen identitet. Hon syns i mängden, och hon brygger inte bara ännu en IPA. Köper du något från henne får du inte påhittade traditioner och vackra etiketter, du får ett starkt engagemang, en produkt som känns stabil och mitt i allt detta lite nytänkande. Kolla in flaskorna så förstår du vad jag menar.


Precis som förra året fanns Beavertown på plats. Ett roligt bryggeri som har en del del spännande samarbeten och tillfälliga lanseringar de kör rätt regelbundet. Vare sig förra året eller i år var det dock särskilt roligt att besöka deras monter. Bortsett från en riktigt stark (porter?) sak de hade på fat, var det mängd-produkter de bjöd på. Lite tråkigt tycker jag att de inte tar chansen att ta med sig lite mer kul saker när de ändå är här.


Men, varför klaga när deras stor-säljare håller riktigt god klass kanske någon tänker. Ölen på bilden, deras Neck-Oil Session Ipa var frisk, fräsch, smakrik och lättdrucken.


Öl från Thornbridge har jag av någon anledning aldrig testat. Här är två av de som slank ned.


Belhaven hade två för mig nya öl på plats, där målgruppen är exklusivt restaurang och krog. Dels en fruktig ale smaksatt med krusbär och en Mango-Ipa. Båda var bra, men kanske mest den senare.



Sweetwater med alla sin laxar kändes som ett måste. Många Ipa-varianter där.


Mycket tittande i telefonen var det. I år var Untappd officiellt app som man kunde använda för att rösta fram bästa ölen under mässan. För min egen del kändes det rätt krampaktigt. Jag tittar ned tillräckligt i min telefon (ja, jag är också med i Untappd..), och visst vore det väl bättre att vi pratade med varandra mer och kanske även lät smaklökarna få jobba lite längre innan vi checkar in ännu en öl?



Som vanligt var det mycket gubbar på plats (jag är själv på väg att bli en). På den avsiktligt dåliga bilden syns en lång rad sådana. Jag tänker som så att jag inte vill röja någon öl-drickande gubbe där ute. Någon kanske tar illa upp i dessa PUL/Gdpr-tider.
Observera groggen som står i förgrunden. Det var ovanligt mycket sprit på plats i år.

Och om jag ska vara riktigt rättvis fanns det en hel del kvinnor på plats, i alla åldrar.
Det senare är en av de saker jag ser sakta men säkert håller på att ske i öl-kretsar. Det handlar inte bara om män med skägg som dricker svår öl. Perspektivet vidgas.

2017/07/16

Vem är det som brygger din öl egentligen?



I går kom jag hem från London. Igen. Det känns som att jag är där ofta, men det är jag ju inte. Typ två gånger om året. Denna gång blev det mer promenerande än öl-drickande, och under våra promenader kunde en jag se att vissa bryggerier tenderar att förekomma väldigt frekvent. Så har det kanske alltid varit; men nu trillade polletten ned för mig om hur dominerande Meantime Brewery verkar ha blivit i London. Jag skriver "verkar", för det är min känsla jag försöker beskriva nu.

För den som inte vet är Meantime ett bryggeri som startade 1999 och som 2015 köptes upp av koncernen SAB Miller (som då var världens näst största öl-producent och som senare (2016) blev uppköpta av Anheuser-Busch InBev). Meantime däremot hamnade i samma veva hos en annan jätte, Asahi Breweries. Efter det kom snabbt kapital som gjort att de i dagsläget är (någon kan förhoppningsvis bekräfta detta?) Londons största bryggeri.

Jag har aldrig hyst några speciellt varma känslor för Meantime. De har alltid varit ett bryggeri som har haft fina flaskor och lite, om något dåligt att servera. Ett säkert kort, men bara så, tja, tråkigt...
De må vara hur fina människor som helst, men när jag nu går omkring i London och tittar efter något annat än Fullers, Stella eller Youngs, då ser jag bara Meantime, och blir bara så trött.

Den som läser detta och är riktigt intresserad av öl kommer nu tänka att "Men det är väl bara att leta upp någon av de säkert hundra, femhundra eller xxx hundra pubar som inte serverar Meantime?"

Jo, men det är inte det som är grejen med det jag skriver och vill ta upp.

De hela handlar om BS. Ja, ni vet. Bullshit. Eller CBS. Corporate Bullshit.

När Skotska Brewdog för inte så länge sedan aviserade att de sålt en minoritetspost till TSG väckte det massor av känslor hos mig. Först var jag negativ, men sedan tänkte jag att, vadå, de får väl göra sin grej. Varför inte unna dem att tjäna en hacka och sedan fortsätta göra sin fina öl och kunna utveckla företaget? Starka (del)ägare ger som bekant muskler och många (nya?) möjligheter.

Men vad händer egentligen när en stor, kapitalstark ägare tar över ett relativt sett litet bryggeri?
Det första som sker är att det garanteras att "Detta är inget som kommer påverka bryggeriets verksamhet. Vår själ och passion kommer fortsätta att leva. Men med alla dessa herrans pengar, då kommer vi kunna göra SÅ mycket mer. För dig. "Vår käraste kund"

Jo tjena säger jag, en sketen liten Svensk kund. Vad annars ska de säga? Det tråkiga är att så många går på det. Om och om igen. Nä, självklart kommer inget att förändras.. Passionen kommer fortsätta leva så länge inte mer än en liten del av personalen och de som är drivande på bryggeriet har bestämt sig för att gå vidare till något mer intressant. Passionen kommer fortsätta leva så länge som tålamodet finns hos ägaren med alla dessa egenheter hos de som driver och brygger på plats. Passionen kommer finnas så länge som bokslutet utvecklas åt rätt håll. Eller så blir bryggeriet en maskot och en fin ursäkt att berätta om när det kommer kritik inför resterande verksamhet.

Den som vill läsa en, tycker jag, väldigt underhållande artikel i ämnet öl och bullshit  kan klicka på den här länken till Jim Vogels artikel i Paste magazine


Men kommer passionen försvinna med en stor ägare? Och är det någon som bryr sig?

Tja, nästa gång du är i London (eller någon annanstans), på promenaden bland alla dessa pubar, varför inte gå några meter till och inse att det kanske finns något bättre och mer intressant? Det är ju ändå dina surt förvärvade slantar det handlar om, eller hur?  Kanske dyker det upp något från The Kernel eller en Siren eller Fourpure?

Det blir inte automatiskt bättre bara för att ett bryggeri är självständigt, men är det ändå inte lite roligare att veta att det inte finns några andra intressen bakom ölen som serveras än just det som bryggaren själv berättar om? Ingen hidden agenda. Inget som "man inte berättar om såvida ingen ställer frågan rakt ut"

Nästa gång du är och letar några goda öl att dela med någon du tycker om, varför inte anstränga dig lite mer och ta reda på vad bryggeriet står för?

Ställ frågan, jag törs lova dig att det är värt mödan.


ps. Om någon undrar över varför jag visade just dessa öl på fotot. Nä, det finns ingen tanke med det. Alla är inte ens Engelska. Jag har bara råkat köpa och dricka upp dessa. ds.

2017/05/12

London beer mile 2017



London, ölets huvudstad nummer ett skulle nog många öl-älskare säga. Få länder har en sådan öl-tradition som England, och samtidigt så mycket nybyggaranda. I år åkte vi till London igen, jag och kompisen. Fjärde året på raken, och nu i Maj i stället för april månad. Det skulle visa sig bli det sämsta vädret vi haft på våra resor, trots att vi tidigare alltid rest i april månad.

Ett av målen för årets resa var att göra London Beer mile. Där har vi av någon märklig anledning aldrig hamnat tidigare.




Nog för att vi var tidiga, och vädret sisådär, men att London beer mile långa sträckor skulle vara tämligen öde, det var vi inte förberedda på.


Vi hamnade på ett av London bästa bryggerier; Kernel. Ingen servering där, men däremot "take away". Ett par porter hamnade i en snart rätt tung ryggsäck.


Fourpure ligger längst ut på "rutten", och dit var det lätt att gå fel. Inte en endaste liten skylt så långt ögat kunden nå, och när vi kom fram till industriområdet där de håller till stod det lämpligt nog en gatupratare lagom diskret undanställd. Som för att säga till oss vilsna Svenskar att det är värt det när vi väl lyckats ta oss hit. Och mödan var det absolut värt, för det här var bland det bättre på hela Beer mile. Precis som så många andra gör de många olika varianter av IPA, även de mer fruktiga. Någon "hazy" one hittade jag inte, men däremot var allt jag drack mycket välgjort. Sju smakprov blev det, och alla var bra eller bättre. Det hamnade förstås några öl till i ryggsäcken...


Hos Fourpure var det dessutom en mer blandad publik. Kanske var det en slump (eller en busslast av pensionärer som precis anlänt?), men jag upplevde att det var nästan lika många över femtio som under på plats.



Hos Partizan var det lugn. Ställena som låg lite längre bort på sträckan kändes överlag lugnare. Orkar folk inte ta sig längre bort? Hos Partizan drack jag en IPA som var fantastiskt god. Gänget som höll i det hela verkade också vara i fantastiskt fin form; korta öppettider är som gjort för förfest! Köpte också med mig ett par av deras Imperial White russian Stout.


Vi gick in till Brew by numbers. Rätt mycket folk, men det kändes rätt avslaget.




På vägen tillbaka gjorde vi en avstickare till matmarknaden som ligger precis i närheten. Där höll bland annat Hiver till. Jag gjorde misstaget att prova deras Honungs-IPA. Hemsk. Honung kan verkligen förstöra öl om det inte används med måtta.



På matmarknaden fanns både the GAY farmer


... och Tyska korvar. De såg så smarriga ut att vi blev tvungna att prova. Sex pund för en körv var det inte värt, men Tyska korvar är hett i London just nu, och vi blev tvungna att testa.


Southwark kändes som Brew by numbers. Ännu mer folk, men rätt ointressant.
I närheten låg Bottle Shop, och där blev det bland annat ett par burkar från Cloudwater.


Dagen efter upptäckte vi till vår besvikelse att Euston Tap var stängt för renovering.
Men som tur var har de ju en cider-filial på andra sidan gatan, och där hade ölen nästan tagit över. Vi var där tidig eftermiddag, och flera av faten sinade under tiden vi var där. Tidigare har jag varit lite imponerad av dem, men nu fanns det inte så mycket kul på fat, och inte mer än ett trettiotal burkar/flaskor. Prismässigt vet det ju också hur de ska ta betalt. 7,40 pund för en pint.


Besvikna blev vi däremot inte av Craft Beer & Co. Vi besökte två av deras ställen, bland annat den större i Covent garden. Förutom Kernel, som alltid imponerar, drack jag en Siren Soundwave (eller flera om jag ska vara ärlig) och jag blev så till mig att jag blev tvungen att messa Uffe (Karlströms malt) för att berätta hur mycket bättre den var på fat, jämfört med på flaska. Så det kan vara.


Stouten till vänster i bild testade jag inte. Undrar om det var ett misstag?

Jag kan ibland uppleva att intresset för öl kan vara rätt stressat. Jag tänker på fenomenet att ticka öl, vilket för en del säkert är hur kul som helst, och för mig och säkert många andra helt oförståeligt.
Jag ser också att det bloggas om antalet pubar som ska besökas och hur många öl som ska hinnas med. Vissa bloggar (jag tänker främst på en som inte är medlem hos facebook-gruppen ölbloggar i Sverige) tycks ha satt i system att försöka testa så många öl som möjligt på så kort tid som möjligt.

Vad jag vill säga med det här är att jag ser det hela på ett annat sätt, och att London är en fantastisk stad att göra det i. Möjligtvis är maten till ölen inte alltid av hög klass, men miljöerna är det ofta. De uppmuntrar ofta till eftertänksamhet och att avnjuta en till (likadan) öl.

Ps. Bottleshop i London tar 45 kr för en flaska Dugges Avenyn Pale ale. Det tycker jag faktiskt är lite lustigt.