Stockholms ölfestival 2017 - någon slags betraktelse

Stockholms ölfestival är Sveriges (mig veterligen) äldsta ölmässa/festival och sedan starten 1992 har det blivit några besök. För mig har det alltid varit med skräckblandad förtjusning jag besökt dem. Jag har aldrig anammat ölnördarnas mer "hardcore"-aktiga attityd inklusive jagandet efter svåra och exklusiva öl eller att till exempel bara prova sura eller extremt rostade/starka saker.
Jag har inte heller sett mig tillhöra skaran som tar det hela lite med en klackspark och som bara vill dricka kvalitets-öl, och gärna då inte från någon av de stora drakarna. Inte heller har jag velat tillhöra grabb-gängen (eller de kvinnliga dito, för de har verkligen blivit fler på senare år!) som mest verkar ha besökt mässan som en ursäkt att festa till lite extra.

Nej, jag svävar nog omkring på mina egna små moln och kör mitt race, och det är väl tur att öl som intresse är så otroligt förlåtande. Nog för att jag kan bli lite irriterad på folk som vill vara lite extra fina i kanten med sitt öl-intresse, men jag tror aldrig jag mött en otrevlig människa under alla dessa år jag druckit/pratat/chattat/bloggat om öl.

Stockholms-mässan är på något sätt en sammanfattning av allt detta. Alla är välkomna, oavsett vem du är. Mässan sväljer alla läggningar.

 

Senaste året har det startat upp fler mässor; det känns som att marknaden är rätt mättad nu. Och med tanke på mängden mässor tycks Stockholms-festivalen tappat, och det rätt rejält kändes det som. Visst fanns det en del mindre bryggerier på plats, bland annat ett gäng från Dalarna, ett par från Uppsala, några från Stockholm och några från Norrland, och så Hopsie Daisy från Gävle. Jag och kompisen fick en väldigt trevlig pratstund med Erika Parneborg som driver bryggeriet. Vi testade också några av hennes öl, bland annat en av de två som senare under hösten och vintern kommer lanseras på Systembolaget. Alla de öl vi testade höll god eller mycket god klass, något som jag verkligen inte känner inför många av de andra mindre bryggerier jag testat öl från på senare tid. Dessutom har Erika i mitt tycke lyckats med att hitta en egen identitet. Hon syns i mängden, och hon brygger inte bara ännu en IPA. Köper du något från henne får du inte påhittade traditioner och vackra etiketter, du får ett starkt engagemang, en produkt som känns stabil och mitt i allt detta lite nytänkande. Kolla in flaskorna så förstår du vad jag menar.

Precis som förra året fanns Beavertown på plats. Ett roligt bryggeri som har en del del spännande samarbeten och tillfälliga lanseringar de kör rätt regelbundet. Vare sig förra året eller i år var det dock särskilt roligt att besöka deras monter. Bortsett från en riktigt stark (porter?) sak de hade på fat, var det mängd-produkter de bjöd på. Lite tråkigt tycker jag att de inte tar chansen att ta med sig lite mer kul saker när de ändå är här.

Men, varför klaga när deras stor-säljare håller riktigt god klass kanske någon tänker. Ölen på bilden, deras Neck-Oil Session Ipa var frisk, fräsch, smakrik och lättdrucken.

Öl från Thornbridge har jag av någon anledning aldrig testat. Här är två av de som slank ned.

Belhaven hade två för mig nya öl på plats, där målgruppen är exklusivt restaurang och krog. Dels en fruktig ale smaksatt med krusbär och en Mango-Ipa. Båda var bra, men kanske mest den senare.

Sweetwater med alla sin laxar kändes som ett måste. Många Ipa-varianter där.

Mycket tittande i telefonen var det. I år var Untappd officiellt app som man kunde använda för att rösta fram bästa ölen under mässan. För min egen del kändes det rätt krampaktigt. Jag tittar ned tillräckligt i min telefon (ja, jag är också med i Untappd..), och visst vore det väl bättre att vi pratade med varandra mer och kanske även lät smaklökarna få jobba lite längre innan vi checkar in ännu en öl?

Som vanligt var det mycket gubbar på plats (jag är själv på väg att bli en). På den avsiktligt dåliga bilden syns en lång rad sådana. Jag tänker som så att jag inte vill röja någon öl-drickande gubbe där ute. Någon kanske tar illa upp i dessa PUL/Gdpr-tider.
Observera groggen som står i förgrunden. Det var ovanligt mycket sprit på plats i år.

Och om jag ska vara riktigt rättvis fanns det en hel del kvinnor på plats, i alla åldrar.
Det senare är en av de saker jag ser sakta men säkert håller på att ske i öl-kretsar. Det handlar inte bara om män med skägg som dricker svår öl. Perspektivet vidgas.

Vem är det som brygger din öl egentligen?

I går kom jag hem från London. Igen. Det känns som att jag är där ofta, men det är jag ju inte. Typ två gånger om året. Denna gång blev det mer promenerande än öl-drickande, och under våra promenader kunde en jag se att vissa bryggerier tenderar att förekomma väldigt frekvent. Så har det kanske alltid varit; men nu trillade polletten ned för mig om hur dominerande Meantime Brewery verkar ha blivit i London. Jag skriver "verkar", för det är min känsla jag försöker beskriva nu.

För den som inte vet är Meantime ett bryggeri som startade 1999 och som 2015 köptes upp av koncernen SAB Miller (som då var världens näst största öl-producent och som senare (2016) blev uppköpta av Anheuser-Busch InBev). Meantime däremot hamnade i samma veva hos en annan jätte, Asahi Breweries. Efter det kom snabbt kapital som gjort att de i dagsläget är (någon kan förhoppningsvis bekräfta detta?) Londons största bryggeri.

Jag har aldrig hyst några speciellt varma känslor för Meantime. De har alltid varit ett bryggeri som har haft fina flaskor och lite, om något dåligt att servera. Ett säkert kort, men bara så, tja, tråkigt...
De må vara hur fina människor som helst, men när jag nu går omkring i London och tittar efter något annat än Fullers, Stella eller Youngs, då ser jag bara Meantime, och blir bara så trött.

Den som läser detta och är riktigt intresserad av öl kommer nu tänka att "Men det är väl bara att leta upp någon av de säkert hundra, femhundra eller xxx hundra pubar som inte serverar Meantime?"

Jo, men det är inte det som är grejen med det jag skriver och vill ta upp.

De hela handlar om BS. Ja, ni vet. Bullshit. Eller CBS. Corporate Bullshit.

När Skotska Brewdog för inte så länge sedan aviserade att de sålt en minoritetspost till TSG väckte det massor av känslor hos mig. Först var jag negativ, men sedan tänkte jag att, vadå, de får väl göra sin grej. Varför inte unna dem att tjäna en hacka och sedan fortsätta göra sin fina öl och kunna utveckla företaget? Starka (del)ägare ger som bekant muskler och många (nya?) möjligheter.

Men vad händer egentligen när en stor, kapitalstark ägare tar över ett relativt sett litet bryggeri?
Det första som sker är att det garanteras att "Detta är inget som kommer påverka bryggeriets verksamhet. Vår själ och passion kommer fortsätta att leva. Men med alla dessa herrans pengar, då kommer vi kunna göra SÅ mycket mer. För dig. "Vår käraste kund"

Jo tjena säger jag, en sketen liten Svensk kund. Vad annars ska de säga? Det tråkiga är att så många går på det. Om och om igen. Nä, självklart kommer inget att förändras.. Passionen kommer fortsätta leva så länge inte mer än en liten del av personalen och de som är drivande på bryggeriet har bestämt sig för att gå vidare till något mer intressant. Passionen kommer fortsätta leva så länge som tålamodet finns hos ägaren med alla dessa egenheter hos de som driver och brygger på plats. Passionen kommer finnas så länge som bokslutet utvecklas åt rätt håll. Eller så blir bryggeriet en maskot och en fin ursäkt att berätta om när det kommer kritik inför resterande verksamhet.

Den som vill läsa en, tycker jag, väldigt underhållande artikel i ämnet öl och bullshit  kan klicka på den här länken till Jim Vogels artikel i Paste magazine


Men kommer passionen försvinna med en stor ägare? Och är det någon som bryr sig?

Tja, nästa gång du är i London (eller någon annanstans), på promenaden bland alla dessa pubar, varför inte gå några meter till och inse att det kanske finns något bättre och mer intressant? Det är ju ändå dina surt förvärvade slantar det handlar om, eller hur?  Kanske dyker det upp något från The Kernel eller en Siren eller Fourpure?

Det blir inte automatiskt bättre bara för att ett bryggeri är självständigt, men är det ändå inte lite roligare att veta att det inte finns några andra intressen bakom ölen som serveras än just det som bryggaren själv berättar om? Ingen hidden agenda. Inget som "man inte berättar om såvida ingen ställer frågan rakt ut"

Nästa gång du är och letar några goda öl att dela med någon du tycker om, varför inte anstränga dig lite mer och ta reda på vad bryggeriet står för?

Ställ frågan, jag törs lova dig att det är värt mödan.


ps. Om någon undrar över varför jag visade just dessa öl på fotot. Nä, det finns ingen tanke med det. Alla är inte ens Engelska. Jag har bara råkat köpa och dricka upp dessa. ds.

London beer mile 2017

London, ölets huvudstad nummer ett skulle nog många öl-älskare säga. Få länder har en sådan öl-tradition som England, och samtidigt så mycket nybyggaranda. I år åkte vi till London igen, jag och kompisen. Fjärde året på raken, och nu i Maj i stället för april månad. Det skulle visa sig bli det sämsta vädret vi haft på våra resor, trots att vi tidigare alltid rest i april månad.

Ett av målen för årets resa var att göra London Beer mile. Där har vi av någon märklig anledning aldrig hamnat tidigare.

Nog för att vi var tidiga, och vädret sisådär, men att London beer mile långa sträckor skulle vara tämligen öde, det var vi inte förberedda på.

Vi hamnade på ett av London bästa bryggerier; Kernel. Ingen servering där, men däremot "take away". Ett par porter hamnade i en snart rätt tung ryggsäck.

Fourpure ligger längst ut på "rutten", och dit var det lätt att gå fel. Inte en endaste liten skylt så långt ögat kunden nå, och när vi kom fram till industriområdet där de håller till stod det lämpligt nog en gatupratare lagom diskret undanställd. Som för att säga till oss vilsna Svenskar att det är värt det när vi väl lyckats ta oss hit. Och mödan var det absolut värt, för det här var bland det bättre på hela Beer mile. Precis som så många andra gör de många olika varianter av IPA, även de mer fruktiga. Någon "hazy" one hittade jag inte, men däremot var allt jag drack mycket välgjort. Sju smakprov blev det, och alla var bra eller bättre. Det hamnade förstås några öl till i ryggsäcken...

Hos Fourpure var det dessutom en mer blandad publik. Kanske var det en slump (eller en busslast av pensionärer som precis anlänt?), men jag upplevde att det var nästan lika många över femtio som under på plats.

Hos Partizan var det lugn. Ställena som låg lite längre bort på sträckan kändes överlag lugnare. Orkar folk inte ta sig längre bort? Hos Partizan drack jag en IPA som var fantastiskt god. Gänget som höll i det hela verkade också vara i fantastiskt fin form; korta öppettider är som gjort för förfest! Köpte också med mig ett par av deras Imperial White russian Stout.

Vi gick in till Brew by numbers. Rätt mycket folk, men det kändes rätt avslaget.

På vägen tillbaka gjorde vi en avstickare till matmarknaden som ligger precis i närheten. Där höll bland annat Hiver till. Jag gjorde misstaget att prova deras Honungs-IPA. Hemsk. Honung kan verkligen förstöra öl om det inte används med måtta.

På matmarknaden fanns både the GAY farmer

... och Tyska korvar. De såg så smarriga ut att vi blev tvungna att prova. Sex pund för en körv var det inte värt, men Tyska korvar är hett i London just nu, och vi blev tvungna att testa.

Southwark kändes som Brew by numbers. Ännu mer folk, men rätt ointressant.
I närheten låg Bottle Shop, och där blev det bland annat ett par burkar från Cloudwater.

Dagen efter upptäckte vi till vår besvikelse att Euston Tap var stängt för renovering.
Men som tur var har de ju en cider-filial på andra sidan gatan, och där hade ölen nästan tagit över. Vi var där tidig eftermiddag, och flera av faten sinade under tiden vi var där. Tidigare har jag varit lite imponerad av dem, men nu fanns det inte så mycket kul på fat, och inte mer än ett trettiotal burkar/flaskor. Prismässigt vet det ju också hur de ska ta betalt. 7,40 pund för en pint.

Besvikna blev vi däremot inte av Craft Beer & Co. Vi besökte två av deras ställen, bland annat den större i Covent garden. Förutom Kernel, som alltid imponerar, drack jag en Siren Soundwave (eller flera om jag ska vara ärlig) och jag blev så till mig att jag blev tvungen att messa Uffe (Karlströms malt) för att berätta hur mycket bättre den var på fat, jämfört med på flaska. Så det kan vara.

Stouten till vänster i bild testade jag inte. Undrar om det var ett misstag?

Jag kan ibland uppleva att intresset för öl kan vara rätt stressat. Jag tänker på fenomenet att ticka öl, vilket för en del säkert är hur kul som helst, och för mig och säkert många andra helt oförståeligt.
Jag ser också att det bloggas om antalet pubar som ska besökas och hur många öl som ska hinnas med. Vissa bloggar (jag tänker främst på en som inte är medlem hos facebook-gruppen ölbloggar i Sverige) tycks ha satt i system att försöka testa så många öl som möjligt på så kort tid som möjligt.

Vad jag vill säga med det här är att jag ser det hela på ett annat sätt, och att London är en fantastisk stad att göra det i. Möjligtvis är maten till ölen inte alltid av hög klass, men miljöerna är det ofta. De uppmuntrar ofta till eftertänksamhet och att avnjuta en till (likadan) öl.

Ps. Bottleshop i London tar 45 kr för en flaska Dugges Avenyn Pale ale. Det tycker jag faktiskt är lite lustigt.