Polsk öl 2017-2018 - en slags sammanfattning

Dags att summera mina intryck av i huvudsak öl av New England IPA och andra humle-stinna öl från Polska bryggerier.

Totalt har det blivit närmare tjugo olika smakprov.
Från mina resor till Warszawa och Krakow, samt från tidigare beställningar har jag mestadels positiva intryck. Hur skulle det bli denna gång?

Som i så många andra länder runtom i Europa råder det en Öl-nybyggaranda utan dess like, men det känns som att mindre Polska bryggerier fortfarande ligger några år efter. Inget lätt försprång att ta in, är man sen i starten kan man inte bara knapra in det hela på tre-fyra år. Hantverksbryggd öl började egentligen inte produceras i någon större skala i Polen förrän 2011 då Pinta startade sitt bryggeri. Året efter var det dags för både Artezan och Alebrowar, men först 2015-2016 började antalet mindre bryggerier öka i högre tempo. Polen är Världens 6:e största producent av humle och Europas (till volymen som konsumeras) 3:e största öl-land. Huvuddelen, ca 90% av den öl som konsumeras kommer från Sab Miller, Heineken och Carlsberg- ägda bryggerier. Det finns, enligt den statistik jag hittat, någonstans mellan 200 och 250 bryggerier i Polen (2017).

Vad som är intressant är hur hög kvalitet det ändå har varit på de öl jag smakat denna gång. Endast en hamnade i vasken, och även fast få av dem var riktigt bra, var det heller nästan inga bottennapp. Bottennappet stod ett bryggeri för som jag jag provat en del från tidigare (som jag tyckt mycket om), en Päron-"marinerad" Pale ale. En söt, syntetisk historia som jag inte förstår hur någon kan vilja lansera. Men men, det gäller att våga, och gör man inte det kommer man ingenstans här i (öl)-världen.

Öl av New England-stil verkar ha blivit mycket populärt i Polen. Snart sagt varje bryggeri jag kollade upp (ett 20-tal) hade en eller två varianter i stilen. Vad som däremot blev tydligt är att Polackerna har en tolkning av stilen som är rätt olik vår (?). Inblandningen av Vete och Havre ger i många fall en disig eller till och med mycket disig öl - i Svensk (Brittisk, Norsk, Dansk, Amerikansk) tappning.

De flesta av de Polska tolkningarna var klara, eller bara lite disiga. Ett par undantag fanns, men oavsett det smakade de flesta ölen rätt lika en vanlig IPA, fast med mindre betonad beska, och med lite mer kropp från inslagen av Vete och Havre.

Ingen av de NEIPA jag testade hade den där fylliga, ibland nästan krämiga, Juiciga smaken som ganska många öl i stilen har. Ett par-tre påminde om det, och de två bästa exemplen kom från Birbant och AleBrowar,

Flaskorna på bilden i början av inlägget visar lite av det jag testat nu mot slutet av mitt Polska öl-äventyr:

• Nowa Anglia från Browar Zamkowy Cieszyna, En NEIPA om 6,5% med en mycket lätt doft av kola och citron. Till skillnad från många nyare Polska bryggerier presenterad i flaska med diskreta, klassiska etiketter. Det lätta diset i utseendet går igen i smaken. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag lämnar alla tankar om stil och ambition och tänker att det smakar väl ok en fredag-kväll på krogen efter några öl. Växer efterhand, och klart drickbart, men inget att skriva hem om.
• Not So Scary från AleBrowar 5,2%  En av ölen som var mer åt det riktigt disiga hållet. Den av ca 9-10 jag nu provat som jag tycker varit mest lyckad. Inte så stark, men smakrik rätt och slätt och väldigt god. Smakar mer än vad jag trodde var möjligtvis runt 5% Påminner mig om Mikkellers K:rlek
• MLYNARZ från Browar Profesja. 4,9% En Amerikansk veteöl, med aningen mer betoning på beskan än sina Tyska kusiner. God, fräsch, välgjord. Kan inte minnas att jag druckit någon öl i denna stil tidigare.

Några fler exempel på sådant jag provade (observera att nästan all öl som släpps i Polen är på 0,5 liters flaska - burktrenden har inte hittat dit, än...)

* Anglosas från Tancut Browar. En fräsch, fruktig, smakrik sak. Massor av härlig apelsin och Citrus. Ganska klar, men det ska visst vara en Neipa. Vilket jag inte tycker det är.

* Birbant Hopsbant Citra Ipa. Riktigt, riktigt fin Citra-späckad Ipa.

* Browar SoliPiwko och ännu en Citra-baserad Ipa. "Jodie". Stabil.

*  Birbant 10 Hops. Tio olika humlesorter kan man ju undra vad detär för vits med, bortsett från att etiketten blir cool då, men det här är blev riktigt lyckat. Birbant är ett av de bryggerier jag kommer hålla lite extra koll på framöver

* Olimp och deras New England IPA. Ännu ett exempel på en Neipa som drar åt en vanlig Ipa på alla sätt och vis. Olimp har jag provat tidigare, och det har utan undantag varit hög kvalitet.


I Mars besöker jag Warszawa igen, och då tänker jag besöka bryggeriets Artezans egen pub och besöka Piwpaw (det mindre av deras två ställen, det med bara femtio öl på fat (!). Vid senaste Warszawa-besöket hamnade vi hos Brewdog Warszaw, och det besöket gav mersmak, så dit går vi säkert igen. Återkommer med en ny rapport i mars. Polsk öl är värt mer uppmärksamhet! Riktar vi blicken lite längre än till det som händer här i Sverige, USA, och några andra länder i väst så finns en hel öl-värld där ute! Upptäck den, våga mer mångfald är mitt tips.

Polsk öl - Nypremiär del 2 - mer NEIPA

Dags att fortsätta testa mer eller mindre disiga öl från Polen, denna gång tillsammans med invigning av ett Lervig-glas jag haft stående alldeles för länge. Just detta glas vill jag minnas att jag köpt hos Beergium, men det finns säkert på fler håll.

Flaskan till vänster på bilden kommer från ett litet bryggeri som heter  Bytów Browar Kaszubski. Inget enkelt namn direkt, fick leta en stund på flaskan innan jag förstod vad som var namnet.

Deras hemsida verkar synnerligen instabil, vid de tillfällen jag försökt komma in på den har laddningen varit plågsamt långsam. Flaskan jag fått har bäst före 4/7 2018, så jag utgår från att den är tappad ett år innan. 5,9% stark. Lätt disig. Som NEIPA känns denna väldigt tveksam. Bortsett från drag av ananas och något annat frukt-aktigt är det mest beska och strävhet i smaken. Som en IPA, tja, jag vet inte. Drickbart är det, njutbart en kylig januari-torsdag som denna, njae...

Vid en titt på deras Facebook-sida känns det också som att de gillar yta, vilket jag inte gör. Jag föredrar innehåll. Tror inte vi ses igen, jag och Browar Bytow.


Kvällens andra NEIPA kommer från Lancut Browar och knappa 6% alkohol. Bäst före datum 18/8 2018. Här var det enklare att hitta information; denna gör de med korn- och vetemalt, havre- och veteflingor samt humlesorterna Chinook, Mosaic och Simcoe. Den här ölen är inte särskilt disig, men däremot väldigt fruktig. Doftar lätt av citrus och apelsin, och smakar desto mer av dessa frukter. Tycker inte heller detta är en NEIPA smakmässigt eller utseendemässigt, men vad vet jag, Polackerna har kanske en annan definition av NEIPA än vi tycks ha i Norden, USA och England. Däremot skulle jag gärna köpa denna igen. Fräsch och fruktig. Kan tänka mig att den är perfekt en varm sommardag om du samtidigt vill ha något som även bär en del smak.

Om jag ska jämföra dessa två bryggerier känns också Lancut  mer seriöst. Det räcker med att titta på deras Facebook-sida för att ana det.

https://www.facebook.com/browarbytow/
https://www.facebook.com/browarlancut/

Om några dagar, i del 3 funderar jag på om jag ska våga smaka en Polsk suröl och en Saison-NEIPA-hybrid...

Polsk öl - Nypremiär del 1

I början av veckan kom då min senaste beställning av öl från Polen. Det var något år sedan senast, och intrycket jag får är att det precis som här i Sverige går med ett rasande tempo i Polen. Himla många nya bryggerier med namn jag aldrig hört talas om kom i denna leverans, och denna gång var målet att få lite koll på hur vår vänner i Polen lyckats på sistone med den sedan länge bland öl-nördar uttjatade stilen New England (eller Vermont som Polackerna till skillnad från oss Svenskar ofta kallar den - båda för övrigt korrekta namn). Det smög sig också ned några vanliga IPA, ett par Milk-stout och till och med ett par Sur-öl.

Denna gång smakar jag öl från ett par bryggerier jag tidigare inte testat något från. Framöver kommer det ramla in något inlägg ibland om andra bryggerier och deras försök till främst NEIPA-stilen.

Kvällens första öl är den till höger på bilden. Recraft Vermont IPA. 5,9% och tappat 20/10 2017. En lång lista på humle finns på etiketten: Citra, El dorado, Simcoe, Nugget och några till. När jag häller upp ölen i mitt Polska ölfestival-glas framträder ett grovt diskmedelsaktigt skum som klistrar sig fast på glaset länge.
Doft av jäst följs av frisk, fruktig smak med mycket ananas, men utan den botten och stadga jag tycker en NEIPA ska ha. Humlen får spela alldeles för mycket i denna öl, och utan att vara direkt dålig var detta kanske inte den start jag hade hoppats på.

Andra ölen kommer från Krakow-baserade Piwojad och heter Cryo Colada. Att myrslokar gillar öl visste jag inte, men om man ska lite på etiketten är så fallet. Om jag tolkat all Polsk text på flaskans baksida rätt är denna öl tappad 15/9 2017. Inte superfärsk alltså. 6,1% stark och denna gång ett lite vackrare skum och en mycket mjukare doft med mer sötma. Mosaic verkar vara den dominerande humle-sorten. Det står "Juicy IPA", så det ska väl vara något i stil åt Fourpure Juicebox eller New Belgium Citradelic Tangerine IPA. Det vill säga en IPA med mycket citrus och apelsin och en något nedtonad beska, men utan grumligheten i en NEIPA.

Oavsett tycker jag den funkar fint på egen hand, men vid en jämförelse med ölen jag nämner ovan så faller den lite kort. Lite tunn och lite vass, saknar finessen som till exempel Juicebox har.

Håll utkik, snart återkommer jag med mer betraktelser över Polsk öl!

I väntan på en ny beställning från Polen och lurad av hembryggt

Tidigare här i bloggen har jag skrivit om Polsk öl, och om lite av det som händer hos våra vänner i Öst. Det har blivit besök i Warszawa, och deras ölfestival, och även lite skrivet kring några av deras öl. Bortsett från två av våra avsomnade bloggar Mankerbeer och Ölsvammel är det inte så många som skriver om öl från Polen. Åtminstone inte som jag hittat. Tidigare har jag varit rätt imponerad över deras utveckling. Den som tror att Polsk öl bara handlar om lager och söta, mörka ale behöver verkligen tänka om, något som för övrigt gäller för de flesta av de klassiska öl-länderna. Ja, till och med Tyskarna har börjat lämna Reinheitsgebot och börjat ta ut svängarna lite.

I vilket fall fick jag för mig att kolla läget igen, så framöver kommer det bli mer fokus på just Polsk öl från min sida. Den som känner mig vet också att jag tycker om den där öl-stilen som inte är en egen stil, nämligen New England. Så jag kommer såklart skriva en del om New England-öl, från Polen. Och redan nu kan jag väl säga att jag är en få (?) i bloggo-sfären som kommer sörja den dagen (som förhoppningsvis aldrig kommer) då New England-stilen för en tynande tillvaro.

Men i väntan på detta dök det upp en hembryggd öl här hemma. Min fru tränar en sport där man tycker om att kasta omkring folk på vadderade mattor och en av hennes tränings-kamrater råkar vara hembryggare. Det kunde ju bara sluta på ett sätt, så nu i dag stod så återigen en hembryggd öl här på mitt bord. Det var länge sedan, det här med hembryggeri har aldrig varit något för mig. Åtminstone vet jag det i dag. Efter ett antal försök.

Min fru kom hem till mig och berättar:

- Johan har bryggt en Kölsch!
- Men vad kul svarar jag, den måste jag prova i kväll!

Mycket riktigt, jag provar denna Kölsch. Frisk, fräsch, lätt, lite jästig.
Den slank ned och kändes som en perfekt öl en varm sommardag.

En stund senare messar jag Johan och berättar om vad jag tycker om den goda Kölschen.

Vad tror ni svaret blev?

- Det är en ingen Kölsch! (det är en (pale) ale.

Definitionen av en öl-stil känns ibland som en hel vetenskap, och det där med att bli lite lurad har nog de flesta av oss varit med om. I ärlighetens namn dricker jag i princip aldrig Kölsch, men det är ändå intressant hur lätt det är att tro att man dricker något i en viss stil. Inte så ovanligt i öl-världen tänker jag. Inte minst visar det hur lätt det kan vara att tuta i folk vad det är de dricker.

Att samarbeta kring öl

För några dagar sedan satt jag och tänkte på hela grejen med att blanda olika intressen, och det där med att förnya sig. Ölen på bilden är en samarbetsöl. Det är helt klart inget nytt fenomen om nu någon trodde det, men för mig känns det i alla fall som hela fenomenet har blivit riktigt stort i Sverige först nu. Omnipollo, Brewski, Stigbergets, ja till och med Oppigårds (men inte så mycket, ett par?) har haft samarbeten både med Nordiska bryggerier och med Brittiska/Amerikanska..

I vilket fall, Norska bryggeriet Lervig och bryggpuben Warpigs (Köpenhamn) har gjort denna torrhumlade American pale ale. Detta med hjälp av en herrans massa humle. Kolla här så får du veta vad de försökt göra. På senare tid har jag druckit rätt mycket öl med lite lägre alkohol-styrka, och det har väl varit någon slags trend åt det hållet på sistone (jag brukar vara sen med trender), men känner ofta att det tenderar att bli lite tillkämpat. Procenten betyder mycket även fast det försöker döljas med en exotisk blandning humle och med både två och tre sorters jäst i samma öl. Just denna är ett exempel på det. God och frisk och med en exotisk vinös ton, men inget jag köper igen. Speciellt inte för närmare 70 kronor burken.

För att balansera upp det är med lite alkohol hittade jag av en ren händelse (nåja..) en annan samarbetsöl där Lervig varit inblandade. No´rway Jose IPA. Eftersom det är ett samarbete mellan ett Norskt och ett Spanskt bryggeri kunde jag inte motstå att prova denna. Lite över sju procent och det hela är gjort tillsammans med ett av många andra spännande Spanska bryggerier; Basque Brewing project. Tänker inte sväva ut i någon analys bortsett från att detta var jäkligt bra. Intressant nog nämner de över huvud taget inte begreppet "New England" någonstans, det är bara harmoni mellan malt och humle.

Spanskt och Norskt gott folk, det är veckans tips från mig.

Något för alla, eller bara en rätt sorglig öl?

Jo, jag vet, bilden är sorglig. Jag blev tvungen att ta den för att illustrera vad jag tycker om denna öl. En del tycker att detta är höjden av prisvärdhet, andra tycker att det är förkastligt, och inget som skulle kunna hamna i halsen över huvud taget (med tanke på vem som står bakom varumärket?). Själv tänker jag att Det var väl ändå dags att jag provade denna och den kanske är god!? En försiktig sipp och jag känner något som jag vill beskriva som Falcon Bayersk korsat med en överdrivet försök till IPA från Innis & Gunn och med en extra gnutta blod-grape i bakgrunden.

Spendrups beskriver denna som:

"A Ship Full of IPA är vår kandidat till den perfekta IPA:n. En solid maltkropp bestående av Pilsner, Cara Plus 150, Cara Aroma och Crystalmalt täcker ett brett spektra av maltens olika karaktärsdrag och ger en härligt rödbrun färg på 38 EBC. På den stadiga grunden ligger lager av aromer från grapefrukt, melon, citrus och en lätt blommighet som härstammar i amerikansk Cascade och Amarillo samt australiensk Galaxyhumle. Balansen mellan malt och humle accentueras av en kraftig beska på 40 EBU som ger ett markant avslut."

Ahh, ljuva toner för den  har förläst sig från civilekonom-utbildningens kurser i marknadsföring. Åtta hundra sidor marknadsföring på vägen mot en perfekt öl, och på vägen dit kastar vi in lite Storytelling ockå. Genom att titta på etiketten ska vi få en känsla av gamla goa tider med fartyg som korsar stora hav med öl i stora lass. 

Och ja, en sjörövar-öl handlar det helt klart om.

Varför, varför, varför. En fråga att ställa sig. Var ligger motsättningen i att stora Svenska bryggerier (pyttesmå internationellt) måste envisas med att fortsätta spela "playing safe". Handlar det om oförmåga och inkompetens eller handlar det om feghet och kalkylerade risker, strategier och ren och skär krass företagsekonomi? 

ps. Jag har länge varit rätt gnällig gällande det Svenska öl-undret, men nu börjar det röra på sig; det är inte direkt så att det saknas bra öl (med undantag för Spendrups såklart, Old Gold kunde väl ändå återlanseras?). 

Lite lugn och ro tillsammans med Siren brewery

Brittiska Siren är ett av alla dessa bryggerier som kommer med så många öl att det knappt går att hålla räkningen. Man skulle kunna tro att det blir ett bottennapp eller två emellanåt, men just från Siren har jag aldrig lyckats hitta något jag tyckt illa om. Vi gillar tydligen varandra, Siren och mina smaklökar.

Siren har alltid varit lite av mästare på att hitta på små-lustiga namn. Vad sägs till exempel om "Middle Finger Discount", "Baby Wheel New England Ipa" eller "5 Alarm"? (det senare känner jag till alldeles för väl)

I kväll plockade jag fram efterföljaren till deras "Ten dollar shake" (som jag inte testat, nej), som ska vara en ännu mer laktos-fylld, frukt-späckad öl med aprikos, persika, körsbär och jag vet inte allt annat de menar ska finnas där. I marknadsföringens värld är allt möjligt.

Comfortable Silence är ett namn som förpliktigar. För en del är öl en dryck att dricka tillsammans med andra i sällskap med musik på hög volym. Är man däremot som jag på väg med marsch-fart mot gubb-åren handlar öl sannolikt mer om en stunds njutning, kanske till och med ensam ibland. Siren är annars inte ensamma om temat, numera nedlagda CAP bryggeri hade ju en pale ale  som hette Endless vacation. Ett strålande namn på en öl tycker jag!

Det verkar ju riktigt smaskigt det här, och när jag stoppar ned näsan i glaset finns det helt riktigt en herrans massa persika och aprikoser där. Lite New England Version 2 på något sätt, för visst är det väl så att det snackas om version två? Nu är jag rätt lättlurad, så jag vet inte riktigt om det finns en version två av New England-stilen, men jag skulle nog ändå vilja att det finns. Kanske mest för att jag börjar tröttna på all den där frukt-juicen, och att jag på något sätt vill att en öl ska se ut lite mer som en öl ändå gjorde fram till för några år sedan.

Sedan kommer då det där lilla ögonblicket då inte bara näsan fått sitt, utan även tungan, gommen, ja till och med hjärnan. Och JA! Ta mig fasiken, är det inte New England version två ändå!

Jag som älskar Citra-humle känner en skön bitterhet och tydliga toner från citrus och apelsin, och all denna laktos den bara bygger upp en härlig känsla av balans. Balans, detta knaster-torra ord som jag är så trött på, för när jag hittar en öl som bara fungerar, så är det alltid det ordet som spökar i mitt huvud. Balans, balans, balans. 

Om någon vill följa med mig på en Britt-resa till Siren nästa år, hör av er.

Intervju med Sirens grundare Darron Anley

http://www.sirencraftbrew.com/