2018/01/24

Polsk öl - Nypremiär del 1


I början av veckan kom då min senaste beställning av öl från Polen. Det var något år sedan senast, och intrycket jag får är att det precis som här i Sverige går med ett rasande tempo i Polen. Himla många nya bryggerier med namn jag aldrig hört talas om kom i denna leverans, och denna gång var målet att få lite koll på hur vår vänner i Polen lyckats på sistone med den sedan länge bland öl-nördar uttjatade stilen New England (eller Vermont som Polackerna till skillnad från oss Svenskar ofta kallar den - båda för övrigt korrekta namn). Det smög sig också ned några vanliga IPA, ett par Milk-stout och till och med ett par Sur-öl.

Denna gång smakar jag öl från ett par bryggerier jag tidigare inte testat något från. Framöver kommer det ramla in något inlägg ibland om andra bryggerier och deras försök till främst NEIPA-stilen.

Kvällens första öl är den till höger på bilden. Recraft Vermont IPA. 5,9% och tappat 20/10 2017. En lång lista på humle finns på etiketten: Citra, El dorado, Simcoe, Nugget och några till. När jag häller upp ölen i mitt Polska ölfestival-glas framträder ett grovt diskmedelsaktigt skum som klistrar sig fast på glaset länge.
Doft av jäst följs av frisk, fruktig smak med mycket ananas, men utan den botten och stadga jag tycker en NEIPA ska ha. Humlen får spela alldeles för mycket i denna öl, och utan att vara direkt dålig var detta kanske inte den start jag hade hoppats på.

Andra ölen kommer från Krakow-baserade Piwojad och heter Cryo Colada. Att myrslokar gillar öl visste jag inte, men om man ska lite på etiketten är så fallet. Om jag tolkat all Polsk text på flaskans baksida rätt är denna öl tappad 15/9 2017. Inte superfärsk alltså. 6,1% stark och denna gång ett lite vackrare skum och en mycket mjukare doft med mer sötma. Mosaic verkar vara den dominerande humle-sorten. Det står "Juicy IPA", så det ska väl vara något i stil åt Fourpure Juicebox eller New Belgium Citradelic Tangerine IPA. Det vill säga en IPA med mycket citrus och apelsin och en något nedtonad beska, men utan grumligheten i en NEIPA.

Oavsett tycker jag den funkar fint på egen hand, men vid en jämförelse med ölen jag nämner ovan så faller den lite kort. Lite tunn och lite vass, saknar finessen som till exempel Juicebox har.

Håll utkik, snart återkommer jag med mer betraktelser över Polsk öl!

2018/01/17

I väntan på en ny beställning från Polen och lurad av hembryggt


Tidigare här i bloggen har jag skrivit om Polsk öl, och om lite av det som händer hos våra vänner i Öst. Det har blivit besök i Warszawa, och deras ölfestival, och även lite skrivet kring några av deras öl. Bortsett från två av våra avsomnade bloggar Mankerbeer och Ölsvammel är det inte så många som skriver om öl från Polen. Åtminstone inte som jag hittat. Tidigare har jag varit rätt imponerad över deras utveckling. Den som tror att Polsk öl bara handlar om lager och söta, mörka ale behöver verkligen tänka om, något som för övrigt gäller för de flesta av de klassiska öl-länderna. Ja, till och med Tyskarna har börjat lämna Reinheitsgebot och börjat ta ut svängarna lite.

I vilket fall fick jag för mig att kolla läget igen, så framöver kommer det bli mer fokus på just Polsk öl från min sida. Den som känner mig vet också att jag tycker om den där öl-stilen som inte är en egen stil, nämligen New England. Så jag kommer såklart skriva en del om New England-öl, från Polen. Och redan nu kan jag väl säga att jag är en få (?) i bloggo-sfären som kommer sörja den dagen (som förhoppningsvis aldrig kommer) då New England-stilen för en tynande tillvaro.

Men i väntan på detta dök det upp en hembryggd öl här hemma. Min fru tränar en sport där man tycker om att kasta omkring folk på vadderade mattor och en av hennes tränings-kamrater råkar vara hembryggare. Det kunde ju bara sluta på ett sätt, så nu i dag stod så återigen en hembryggd öl här på mitt bord. Det var länge sedan, det här med hembryggeri har aldrig varit något för mig. Åtminstone vet jag det i dag. Efter ett antal försök.

Min fru kom hem till mig och berättar:

- Johan har bryggt en Kölsch!
- Men vad kul svarar jag, den måste jag prova i kväll!

Mycket riktigt, jag provar denna Kölsch. Frisk, fräsch, lätt, lite jästig.
Den slank ned och kändes som en perfekt öl en varm sommardag.

En stund senare messar jag Johan och berättar om vad jag tycker om den goda Kölschen.

Vad tror ni svaret blev?

- Det är en ingen Kölsch! (det är en (pale) ale.

Definitionen av en öl-stil känns ibland som en hel vetenskap, och det där med att bli lite lurad har nog de flesta av oss varit med om. I ärlighetens namn dricker jag i princip aldrig Kölsch, men det är ändå intressant hur lätt det är att tro att man dricker något i en viss stil. Inte så ovanligt i öl-världen tänker jag. Inte minst visar det hur lätt det kan vara att tuta i folk vad det är de dricker.


2017/12/08

Att samarbeta kring öl


För några dagar sedan satt jag och tänkte på hela grejen med att blanda olika intressen, och det där med att förnya sig. Ölen på bilden är en samarbetsöl. Det är helt klart inget nytt fenomen om nu någon trodde det, men för mig känns det i alla fall som hela fenomenet har blivit riktigt stort i Sverige först nu. Omnipollo, Brewski, Stigbergets, ja till och med Oppigårds (men inte så mycket, ett par?) har haft samarbeten både med Nordiska bryggerier och med Brittiska/Amerikanska..

I vilket fall, Norska bryggeriet Lervig och bryggpuben Warpigs (Köpenhamn) har gjort denna torrhumlade American pale ale. Detta med hjälp av en herrans massa humle. Kolla här så får du veta vad de försökt göra. På senare tid har jag druckit rätt mycket öl med lite lägre alkohol-styrka, och det har väl varit någon slags trend åt det hållet på sistone (jag brukar vara sen med trender), men känner ofta att det tenderar att bli lite tillkämpat. Procenten betyder mycket även fast det försöker döljas med en exotisk blandning humle och med både två och tre sorters jäst i samma öl. Just denna är ett exempel på det. God och frisk och med en exotisk vinös ton, men inget jag köper igen. Speciellt inte för närmare 70 kronor burken.




För att balansera upp det är med lite alkohol hittade jag av en ren händelse (nåja..) en annan samarbetsöl där Lervig varit inblandade. No´rway Jose IPA. Eftersom det är ett samarbete mellan ett Norskt och ett Spanskt bryggeri kunde jag inte motstå att prova denna. Lite över sju procent och det hela är gjort tillsammans med ett av många andra spännande Spanska bryggerier; Basque Brewing project. Tänker inte sväva ut i någon analys bortsett från att detta var jäkligt bra. Intressant nog nämner de över huvud taget inte begreppet "New England" någonstans, det är bara harmoni mellan malt och humle.

Spanskt och Norskt gott folk, det är veckans tips från mig.


2017/12/01

Något för alla, eller bara en rätt sorglig öl?



Jo, jag vet, bilden är sorglig. Jag blev tvungen att ta den för att illustrera vad jag tycker om denna öl. En del tycker att detta är höjden av prisvärdhet, andra tycker att det är förkastligt, och inget som skulle kunna hamna i halsen över huvud taget (med tanke på vem som står bakom varumärket?). Själv tänker jag att Det var väl ändå dags att jag provade denna och den kanske är god!? En försiktig sipp och jag känner något som jag vill beskriva som Falcon Bayersk korsat med en överdrivet försök till IPA från Innis & Gunn och med en extra gnutta blod-grape i bakgrunden.

Spendrups beskriver denna som:

"A Ship Full of IPA är vår kandidat till den perfekta IPA:n. En solid maltkropp bestående av Pilsner, Cara Plus 150, Cara Aroma och Crystalmalt täcker ett brett spektra av maltens olika karaktärsdrag och ger en härligt rödbrun färg på 38 EBC. På den stadiga grunden ligger lager av aromer från grapefrukt, melon, citrus och en lätt blommighet som härstammar i amerikansk Cascade och Amarillo samt australiensk Galaxyhumle. Balansen mellan malt och humle accentueras av en kraftig beska på 40 EBU som ger ett markant avslut."

Ahh, ljuva toner för den  har förläst sig från civilekonom-utbildningens kurser i marknadsföring. Åtta hundra sidor marknadsföring på vägen mot en perfekt öl, och på vägen dit kastar vi in lite Storytelling ockå. Genom att titta på etiketten ska vi få en känsla av gamla goa tider med fartyg som korsar stora hav med öl i stora lass. 

Och ja, en sjörövar-öl handlar det helt klart om.

Varför, varför, varför. En fråga att ställa sig. Var ligger motsättningen i att stora Svenska bryggerier (pyttesmå internationellt) måste envisas med att fortsätta spela "playing safe". Handlar det om oförmåga och inkompetens eller handlar det om feghet och kalkylerade risker, strategier och ren och skär krass företagsekonomi? 

ps. Jag har länge varit rätt gnällig gällande det Svenska öl-undret, men nu börjar det röra på sig; det är inte direkt så att det saknas bra öl (med undantag för Spendrups såklart, Old Gold kunde väl ändå återlanseras?). 

2017/11/10

Lite lugn och ro tillsammans med Siren brewery



Brittiska Siren är ett av alla dessa bryggerier som kommer med så många öl att det knappt går att hålla räkningen. Man skulle kunna tro att det blir ett bottennapp eller två emellanåt, men just från Siren har jag aldrig lyckats hitta något jag tyckt illa om. Vi gillar tydligen varandra, Siren och mina smaklökar.

Siren har alltid varit lite av mästare på att hitta på små-lustiga namn. Vad sägs till exempel om "Middle Finger Discount", "Baby Wheel New England Ipa" eller "5 Alarm"? (det senare känner jag till alldeles för väl)

I kväll plockade jag fram efterföljaren till deras "Ten dollar shake" (som jag inte testat, nej), som ska vara en ännu mer laktos-fylld, frukt-späckad öl med aprikos, persika, körsbär och jag vet inte allt annat de menar ska finnas där. I marknadsföringens värld är allt möjligt.

Comfortable Silence är ett namn som förpliktigar. För en del är öl en dryck att dricka tillsammans med andra i sällskap med musik på hög volym. Är man däremot som jag på väg med marsch-fart mot gubb-åren handlar öl sannolikt mer om en stunds njutning, kanske till och med ensam ibland. Siren är annars inte ensamma om temat, numera nedlagda CAP bryggeri hade ju en pale ale  som hette Endless vacation. Ett strålande namn på en öl tycker jag!

Det verkar ju riktigt smaskigt det här, och när jag stoppar ned näsan i glaset finns det helt riktigt en herrans massa persika och aprikoser där. Lite New England Version 2 på något sätt, för visst är det väl så att det snackas om version två? Nu är jag rätt lättlurad, så jag vet inte riktigt om det finns en version två av New England-stilen, men jag skulle nog ändå vilja att det finns. Kanske mest för att jag börjar tröttna på all den där frukt-juicen, och att jag på något sätt vill att en öl ska se ut lite mer som en öl ändå gjorde fram till för några år sedan.

Sedan kommer då det där lilla ögonblicket då inte bara näsan fått sitt, utan även tungan, gommen, ja till och med hjärnan. Och JA! Ta mig fasiken, är det inte New England version två ändå!
Jag som älskar Citra-humle känner en skön bitterhet och tydliga toner från citrus och apelsin, och all denna laktos den bara bygger upp en härlig känsla av balans. Balans, detta knaster-torra ord som jag är så trött på, för när jag hittar en öl som bara fungerar, så är det alltid det ordet som spökar i mitt huvud. Balans, balans, balans. 

Om någon vill följa med mig på en Britt-resa till Siren nästa år, hör av er.


2017/11/05

Dags för (öl) skilsmässa


Eländiga november är här, och det är högtid för porter och stout. Med tanke på det som syns på bilden kanske någon trodde att jag skulle skriva något om dessa stilar, men nä, det här inlägget handlar om något annat.

Det handlar om att göra slut.
Den som hänger med i branschen vet säkert en del om hur antalet bryggerier de senaste åren har ökat, ökat och ökat. Här i Sverige passerades tydligen 300 bryggerier för ett tag sedan, i USA är det över 5000. i England över 2000. Svindlande siffror, även fast många av dessa förstås är lokala verksamheter, utan någon större spridning.

Nu när vi har så många bryggerier att köpa öl ifrån, både via det lokala sortimentet, via Systembolagets beställningssortiment och via de Internet-handlare som finns här i Europa har jag börjat undra vad vi egentligen håller på med. För, av någon anledning verkar det här med miljö-frågor ha passerat över huvudet på många som är öl-intresserade. Många av oss reser mycket, vi beställer mycket, och frågan är om vi tänker så mycket på vad det är vi köper.

Vad är till exempel meningen med att köpa en Kona Long Board Lager eller en av deras Golden Wave? Hade deras öl varit fantastiskt goda hade jag kanske kunnat ha lite mer förståelse, men vad är grejen med att frakta öl från en tämligen intetsägande tillverkare runt halva jordklotet, för att den till slut ska hamna i munnen på en öl-sugen Svensk? När jag läser på lite om just exemplet Kona kan jag läsa mig till att det allra mest av deras öl inte ens bryggs på Hawaii (vilket kanske gör saken bättre?), däremot på olika ställen i USA. Intressant nog kan jag läsa mig till att den grupp av bryggerier Kona ingår i (Craft Brew Alliance) har en för oss öl-älskare tämligen känd (och av många inte allt för omtyckt) aktör som störste ägare: Anheuser-Busch InBev.

Jag tycker Kona är ett alldeles lysande exempel på något fullständigt idiotiskt vi håller på med, och det finns förstås ännu fler hemska exempel inom området vatten. Och öl är ju, trots allt, bestående av väldigt mycket vatten.


För min egen del har jag bestämt mig för att från och med nu inte köpa någon öl alls som kommer från utanför Europa. Egentligen hade jag kunnat begränsa mig till Norden, men då hade jag tappat både England och Spanien, där flera av mina favorit-bryggerier hör hemma.

Jag förstår ju att jag öppnar upp för en massa beska kommentarer nu, men jag tänker att vi alla behöver börja någonstans.. Jag är också medveten om att det händer saker även inom denna bransch, men om inte vi konsumenter reagerar kommer inte många importörer bry sig.

Var köper du öl ifrån och tänker du över huvud taget kring var ölen kommer ifrån?

2017/09/30

Stockholms ölfestival 2017 - någon slags betraktelse



Stockholms ölfestival är Sveriges (mig veterligen) äldsta ölmässa/festival och sedan starten 1992 har det blivit några besök. För mig har det alltid varit med skräckblandad förtjusning jag besökt dem. Jag har aldrig anammat ölnördarnas mer "hardcore"-aktiga attityd inklusive jagandet efter svåra och exklusiva öl eller att till exempel bara prova sura eller extremt rostade/starka saker.
Jag har inte heller sett mig tillhöra skaran som tar det hela lite med en klackspark och som bara vill dricka kvalitets-öl, och gärna då inte från någon av de stora drakarna. Inte heller har jag velat tillhöra grabb-gängen (eller de kvinnliga dito, för de har verkligen blivit fler på senare år!) som mest verkar ha besökt mässan som en ursäkt att festa till lite extra.

Nej, jag svävar nog omkring på mina egna små moln och kör mitt race, och det är väl tur att öl som intresse är så otroligt förlåtande. Nog för att jag kan bli lite irriterad på folk som vill vara lite extra fina i kanten med sitt öl-intresse, men jag tror aldrig jag mött en otrevlig människa under alla dessa år jag druckit/pratat/chattat/bloggat om öl.

Stockholms-mässan är på något sätt en sammanfattning av allt detta. Alla är välkomna, oavsett vem du är. Mässan sväljer alla läggningar.

 



Senaste året har det startat upp fler mässor; det känns som att marknaden är rätt mättad nu. Och med tanke på mängden mässor tycks Stockholms-festivalen tappat, och det rätt rejält kändes det som. Visst fanns det en del mindre bryggerier på plats, bland annat ett gäng från Dalarna, ett par från Uppsala, några från Stockholm och några från Norrland, och så Hopsie Daisy från Gävle. Jag och kompisen fick en väldigt trevlig pratstund med Erika Parneborg som driver bryggeriet. Vi testade också några av hennes öl, bland annat en av de två som senare under hösten och vintern kommer lanseras på Systembolaget. Alla de öl vi testade höll god eller mycket god klass, något som jag verkligen inte känner inför många av de andra mindre bryggerier jag testat öl från på senare tid. Dessutom har Erika i mitt tycke lyckats med att hitta en egen identitet. Hon syns i mängden, och hon brygger inte bara ännu en IPA. Köper du något från henne får du inte påhittade traditioner och vackra etiketter, du får ett starkt engagemang, en produkt som känns stabil och mitt i allt detta lite nytänkande. Kolla in flaskorna så förstår du vad jag menar.


Precis som förra året fanns Beavertown på plats. Ett roligt bryggeri som har en del del spännande samarbeten och tillfälliga lanseringar de kör rätt regelbundet. Vare sig förra året eller i år var det dock särskilt roligt att besöka deras monter. Bortsett från en riktigt stark (porter?) sak de hade på fat, var det mängd-produkter de bjöd på. Lite tråkigt tycker jag att de inte tar chansen att ta med sig lite mer kul saker när de ändå är här.


Men, varför klaga när deras stor-säljare håller riktigt god klass kanske någon tänker. Ölen på bilden, deras Neck-Oil Session Ipa var frisk, fräsch, smakrik och lättdrucken.


Öl från Thornbridge har jag av någon anledning aldrig testat. Här är två av de som slank ned.


Belhaven hade två för mig nya öl på plats, där målgruppen är exklusivt restaurang och krog. Dels en fruktig ale smaksatt med krusbär och en Mango-Ipa. Båda var bra, men kanske mest den senare.



Sweetwater med alla sin laxar kändes som ett måste. Många Ipa-varianter där.


Mycket tittande i telefonen var det. I år var Untappd officiellt app som man kunde använda för att rösta fram bästa ölen under mässan. För min egen del kändes det rätt krampaktigt. Jag tittar ned tillräckligt i min telefon (ja, jag är också med i Untappd..), och visst vore det väl bättre att vi pratade med varandra mer och kanske även lät smaklökarna få jobba lite längre innan vi checkar in ännu en öl?



Som vanligt var det mycket gubbar på plats (jag är själv på väg att bli en). På den avsiktligt dåliga bilden syns en lång rad sådana. Jag tänker som så att jag inte vill röja någon öl-drickande gubbe där ute. Någon kanske tar illa upp i dessa PUL/Gdpr-tider.
Observera groggen som står i förgrunden. Det var ovanligt mycket sprit på plats i år.

Och om jag ska vara riktigt rättvis fanns det en hel del kvinnor på plats, i alla åldrar.
Det senare är en av de saker jag ser sakta men säkert håller på att ske i öl-kretsar. Det handlar inte bara om män med skägg som dricker svår öl. Perspektivet vidgas.