Dags för (öl) skilsmässa

Eländiga november är här, och det är högtid för porter och stout. Med tanke på det som syns på bilden kanske någon trodde att jag skulle skriva något om dessa stilar, men nä, det här inlägget handlar om något annat.

Det handlar om att göra slut.
Den som hänger med i branschen vet säkert en del om hur antalet bryggerier de senaste åren har ökat, ökat och ökat. Här i Sverige passerades tydligen 300 bryggerier för ett tag sedan, i USA är det över 5000. i England över 2000. Svindlande siffror, även fast många av dessa förstås är lokala verksamheter, utan någon större spridning.

Nu när vi har så många bryggerier att köpa öl ifrån, både via det lokala sortimentet, via Systembolagets beställningssortiment och via de Internet-handlare som finns här i Europa har jag börjat undra vad vi egentligen håller på med. För, av någon anledning verkar det här med miljö-frågor ha passerat över huvudet på många som är öl-intresserade. Många av oss reser mycket, vi beställer mycket, och frågan är om vi tänker så mycket på vad det är vi köper.

Vad är till exempel meningen med att köpa en Kona Long Board Lager eller en av deras Golden Wave? Hade deras öl varit fantastiskt goda hade jag kanske kunnat ha lite mer förståelse, men vad är grejen med att frakta öl från en tämligen intetsägande tillverkare runt halva jordklotet, för att den till slut ska hamna i munnen på en öl-sugen Svensk? När jag läser på lite om just exemplet Kona kan jag läsa mig till att det allra mest av deras öl inte ens bryggs på Hawaii (vilket kanske gör saken bättre?), däremot på olika ställen i USA. Intressant nog kan jag läsa mig till att den grupp av bryggerier Kona ingår i (Craft Brew Alliance) har en för oss öl-älskare tämligen känd (och av många inte allt för omtyckt) aktör som störste ägare: Anheuser-Busch InBev.

Jag tycker Kona är ett alldeles lysande exempel på något fullständigt idiotiskt vi håller på med, och det finns förstås ännu fler hemska exempel inom området vatten. Och öl är ju, trots allt, bestående av väldigt mycket vatten.


För min egen del har jag bestämt mig för att från och med nu inte köpa någon öl alls som kommer från utanför Europa. Egentligen hade jag kunnat begränsa mig till Norden, men då hade jag tappat både England och Spanien, där flera av mina favorit-bryggerier hör hemma.

Jag förstår ju att jag öppnar upp för en massa beska kommentarer nu, men jag tänker att vi alla behöver börja någonstans.. Jag är också medveten om att det händer saker även inom denna bransch, men om inte vi konsumenter reagerar kommer inte många importörer bry sig.

Var köper du öl ifrån och tänker du över huvud taget kring var ölen kommer ifrån?

Stockholms ölfestival 2017 - någon slags betraktelse

Stockholms ölfestival är Sveriges (mig veterligen) äldsta ölmässa/festival och sedan starten 1992 har det blivit några besök. För mig har det alltid varit med skräckblandad förtjusning jag besökt dem. Jag har aldrig anammat ölnördarnas mer "hardcore"-aktiga attityd inklusive jagandet efter svåra och exklusiva öl eller att till exempel bara prova sura eller extremt rostade/starka saker.
Jag har inte heller sett mig tillhöra skaran som tar det hela lite med en klackspark och som bara vill dricka kvalitets-öl, och gärna då inte från någon av de stora drakarna. Inte heller har jag velat tillhöra grabb-gängen (eller de kvinnliga dito, för de har verkligen blivit fler på senare år!) som mest verkar ha besökt mässan som en ursäkt att festa till lite extra.

Nej, jag svävar nog omkring på mina egna små moln och kör mitt race, och det är väl tur att öl som intresse är så otroligt förlåtande. Nog för att jag kan bli lite irriterad på folk som vill vara lite extra fina i kanten med sitt öl-intresse, men jag tror aldrig jag mött en otrevlig människa under alla dessa år jag druckit/pratat/chattat/bloggat om öl.

Stockholms-mässan är på något sätt en sammanfattning av allt detta. Alla är välkomna, oavsett vem du är. Mässan sväljer alla läggningar.

 

Senaste året har det startat upp fler mässor; det känns som att marknaden är rätt mättad nu. Och med tanke på mängden mässor tycks Stockholms-festivalen tappat, och det rätt rejält kändes det som. Visst fanns det en del mindre bryggerier på plats, bland annat ett gäng från Dalarna, ett par från Uppsala, några från Stockholm och några från Norrland, och så Hopsie Daisy från Gävle. Jag och kompisen fick en väldigt trevlig pratstund med Erika Parneborg som driver bryggeriet. Vi testade också några av hennes öl, bland annat en av de två som senare under hösten och vintern kommer lanseras på Systembolaget. Alla de öl vi testade höll god eller mycket god klass, något som jag verkligen inte känner inför många av de andra mindre bryggerier jag testat öl från på senare tid. Dessutom har Erika i mitt tycke lyckats med att hitta en egen identitet. Hon syns i mängden, och hon brygger inte bara ännu en IPA. Köper du något från henne får du inte påhittade traditioner och vackra etiketter, du får ett starkt engagemang, en produkt som känns stabil och mitt i allt detta lite nytänkande. Kolla in flaskorna så förstår du vad jag menar.

Precis som förra året fanns Beavertown på plats. Ett roligt bryggeri som har en del del spännande samarbeten och tillfälliga lanseringar de kör rätt regelbundet. Vare sig förra året eller i år var det dock särskilt roligt att besöka deras monter. Bortsett från en riktigt stark (porter?) sak de hade på fat, var det mängd-produkter de bjöd på. Lite tråkigt tycker jag att de inte tar chansen att ta med sig lite mer kul saker när de ändå är här.

Men, varför klaga när deras stor-säljare håller riktigt god klass kanske någon tänker. Ölen på bilden, deras Neck-Oil Session Ipa var frisk, fräsch, smakrik och lättdrucken.

Öl från Thornbridge har jag av någon anledning aldrig testat. Här är två av de som slank ned.

Belhaven hade två för mig nya öl på plats, där målgruppen är exklusivt restaurang och krog. Dels en fruktig ale smaksatt med krusbär och en Mango-Ipa. Båda var bra, men kanske mest den senare.

Sweetwater med alla sin laxar kändes som ett måste. Många Ipa-varianter där.

Mycket tittande i telefonen var det. I år var Untappd officiellt app som man kunde använda för att rösta fram bästa ölen under mässan. För min egen del kändes det rätt krampaktigt. Jag tittar ned tillräckligt i min telefon (ja, jag är också med i Untappd..), och visst vore det väl bättre att vi pratade med varandra mer och kanske även lät smaklökarna få jobba lite längre innan vi checkar in ännu en öl?

Som vanligt var det mycket gubbar på plats (jag är själv på väg att bli en). På den avsiktligt dåliga bilden syns en lång rad sådana. Jag tänker som så att jag inte vill röja någon öl-drickande gubbe där ute. Någon kanske tar illa upp i dessa PUL/Gdpr-tider.
Observera groggen som står i förgrunden. Det var ovanligt mycket sprit på plats i år.

Och om jag ska vara riktigt rättvis fanns det en hel del kvinnor på plats, i alla åldrar.
Det senare är en av de saker jag ser sakta men säkert håller på att ske i öl-kretsar. Det handlar inte bara om män med skägg som dricker svår öl. Perspektivet vidgas.

Vem är det som brygger din öl egentligen?

I går kom jag hem från London. Igen. Det känns som att jag är där ofta, men det är jag ju inte. Typ två gånger om året. Denna gång blev det mer promenerande än öl-drickande, och under våra promenader kunde en jag se att vissa bryggerier tenderar att förekomma väldigt frekvent. Så har det kanske alltid varit; men nu trillade polletten ned för mig om hur dominerande Meantime Brewery verkar ha blivit i London. Jag skriver "verkar", för det är min känsla jag försöker beskriva nu.

För den som inte vet är Meantime ett bryggeri som startade 1999 och som 2015 köptes upp av koncernen SAB Miller (som då var världens näst största öl-producent och som senare (2016) blev uppköpta av Anheuser-Busch InBev). Meantime däremot hamnade i samma veva hos en annan jätte, Asahi Breweries. Efter det kom snabbt kapital som gjort att de i dagsläget är (någon kan förhoppningsvis bekräfta detta?) Londons största bryggeri.

Jag har aldrig hyst några speciellt varma känslor för Meantime. De har alltid varit ett bryggeri som har haft fina flaskor och lite, om något dåligt att servera. Ett säkert kort, men bara så, tja, tråkigt...
De må vara hur fina människor som helst, men när jag nu går omkring i London och tittar efter något annat än Fullers, Stella eller Youngs, då ser jag bara Meantime, och blir bara så trött.

Den som läser detta och är riktigt intresserad av öl kommer nu tänka att "Men det är väl bara att leta upp någon av de säkert hundra, femhundra eller xxx hundra pubar som inte serverar Meantime?"

Jo, men det är inte det som är grejen med det jag skriver och vill ta upp.

De hela handlar om BS. Ja, ni vet. Bullshit. Eller CBS. Corporate Bullshit.

När Skotska Brewdog för inte så länge sedan aviserade att de sålt en minoritetspost till TSG väckte det massor av känslor hos mig. Först var jag negativ, men sedan tänkte jag att, vadå, de får väl göra sin grej. Varför inte unna dem att tjäna en hacka och sedan fortsätta göra sin fina öl och kunna utveckla företaget? Starka (del)ägare ger som bekant muskler och många (nya?) möjligheter.

Men vad händer egentligen när en stor, kapitalstark ägare tar över ett relativt sett litet bryggeri?
Det första som sker är att det garanteras att "Detta är inget som kommer påverka bryggeriets verksamhet. Vår själ och passion kommer fortsätta att leva. Men med alla dessa herrans pengar, då kommer vi kunna göra SÅ mycket mer. För dig. "Vår käraste kund"

Jo tjena säger jag, en sketen liten Svensk kund. Vad annars ska de säga? Det tråkiga är att så många går på det. Om och om igen. Nä, självklart kommer inget att förändras.. Passionen kommer fortsätta leva så länge inte mer än en liten del av personalen och de som är drivande på bryggeriet har bestämt sig för att gå vidare till något mer intressant. Passionen kommer fortsätta leva så länge som tålamodet finns hos ägaren med alla dessa egenheter hos de som driver och brygger på plats. Passionen kommer finnas så länge som bokslutet utvecklas åt rätt håll. Eller så blir bryggeriet en maskot och en fin ursäkt att berätta om när det kommer kritik inför resterande verksamhet.

Den som vill läsa en, tycker jag, väldigt underhållande artikel i ämnet öl och bullshit  kan klicka på den här länken till Jim Vogels artikel i Paste magazine


Men kommer passionen försvinna med en stor ägare? Och är det någon som bryr sig?

Tja, nästa gång du är i London (eller någon annanstans), på promenaden bland alla dessa pubar, varför inte gå några meter till och inse att det kanske finns något bättre och mer intressant? Det är ju ändå dina surt förvärvade slantar det handlar om, eller hur?  Kanske dyker det upp något från The Kernel eller en Siren eller Fourpure?

Det blir inte automatiskt bättre bara för att ett bryggeri är självständigt, men är det ändå inte lite roligare att veta att det inte finns några andra intressen bakom ölen som serveras än just det som bryggaren själv berättar om? Ingen hidden agenda. Inget som "man inte berättar om såvida ingen ställer frågan rakt ut"

Nästa gång du är och letar några goda öl att dela med någon du tycker om, varför inte anstränga dig lite mer och ta reda på vad bryggeriet står för?

Ställ frågan, jag törs lova dig att det är värt mödan.


ps. Om någon undrar över varför jag visade just dessa öl på fotot. Nä, det finns ingen tanke med det. Alla är inte ens Engelska. Jag har bara råkat köpa och dricka upp dessa. ds.

Om att inte gå i samma fotspår hela tiden

När jag reser tycker jag om att inte bara ta de självklara alternativen. Visst är det kul att åka till London och Paris, men det finns många andra platser och länder som lockar och som många inte tänker på direkt när de ska boka en resa till en storstad. Det charmiga med att välja mindre självklara val är att överraskningarna tenderar till att bli större. Upptäckarglädjen blir kanske det också? Kanske är det så att inte femtio tusen andra människor redan upptäckt samma sak? Känslan må vara lite barnslig, men jag tror många kan känna igen sig i den. Och samma sak som att upptäcka en pärla till restaurang i en stad någonstans långt borta tänker jag att det kan vara att upptäcka en fantastiskt god öl, från en bryggare få här hemma knappt hört talas om. Inte på det där skitnödiga sättet att få vara "först med det senaste" utan att för en gångs skull få göra något som inte alla andra redan gjort eller gör för jämnan. Att våga gå utanför de upptrampade vägarna tycker jag också gör detta så mycket mer lustfyllt. Världen är som bekant större än Sverige, USA och England. Det må handla om att resa till nya platser eller våga testa öl från okända bryggare.

Nu senast i Riga och bara några månader efter senaste resan dit upptäcker jag att det inte hänt så värst mycket. Hälften av faten hos EasyBeer tycks vara samma och Rimi-butiken inne i centrum-gallerian har fortfarande galet många sorters medioker Lettisk lager i vackra flaskor. Stockmanns varuhus har börjat sälja öl från Labietis. Mike som driver den underbara butiken (och puben) Beerfox berättar för mig att Lettiska Malduguns är på gång med en lansering på "your Swedish söstembolaget". Jag blev så till mig att jag blev tvungen att köpa en av deras starka porter där de använt te-blad. Kaffe är ju vanligt i porter, men te?

Ölen på den somriga bilden jag tog smakade tyvärr ungefär lika illa som den låter. Det står Ipa på flaskan, men det visar sig vara en Imperial pale lager? Smak och utseende påminner mycket om en veteöl med överdrivet mycket skum och citron-tuggummi i mängder. Jag fattade ingenting där på balkongen, men vad gör väl det? Det är knappast så att jag kommer skicka ett argt mail och be dem att förklara sig.

Lite mer imponerad blev jag av den enda icke Lettiska öl som jag drack på denna resa. Finska koncernens Hartwalls "hantverks"-öl Polar Monkeys Chair Man IPA. Påminner på många sätt om Svenska Spendrups varumärke Brutal Brewing. Kanske inte någon fantastisk smakupplevelse, men den funkade fint på balkongen och i den varma sommarkvällen.

När det här inlägget publiceras är det midsommarafton. Min fru sa i dag något i stil med att det är den sämsta av högtider. "Varför fira att nu går det utför, nu blir det bara mörkare?" Hon menar att det är vårdagjämningen som borde firas. Tja, varför inte? Och är vädret dåligt kan man värma sig med en fin porter och om det är lite varmare, då blir det gott med något mer svalkande. God öl på er!

Beerfox
Polar Monkey
Vårdagjämning

Nya tider, nya trender, nya öl (och gamla)

Varning, nedan följer ett ganska osammanhängande resonemang. Räkna inte med att hänga med i svängarna. Kommentera dock gärna!

Nu senast när jag var i London packade jag med mig öl från både Cloudwater och Fourpure. Båda bryggerierna är starka inom området Pale ale och IPA. Stilarna du ser på bilden, fruktiga IPA och Pale ales har länge tillhört mina favoriter.

Till skillnad från många andra öl-intresserade, som snabbt tittar vidare mot "svårare" stilar som suröl och Belgiska varianter hittade jag liksom min grej rätt snabbt. Förutom stout och porter dricker jag helst en IPA, Pale ale, Session Ipa eller New England Ipa.

Det jag tycker är intressant är hur stilarna tycks krypa allt närmre varandra, men samtidigt bli mer raffinerade. Just de två ölen ovan; Cloudwater Ddh Southen Passion Pale och Fourpure Juicebox IPA är både väldigt lika och olika samtidigt. Det är lite märkligt det som händer; inom just "ljusa och humlestinna" öl känns det som att det inte längre finns några stil-typiska gränser. Det finns väldigt beska (tallbarr någon?) Pale ales, samtidigt som det finns finns alkoholsvaga IPA:s.
Nu baserar jag mycket av mitt tyckade på känslor och min subjektiva smakupplevelse, och inte teoretiska resonemang kring vad som kännetecknar olika stil-typer. Säkert finns det de som inte håller med om vad jag skriver.

Ölen till vänster ovan (Cloudwater) satt som en smäck; härlig beska utan ett uns av tallbarr. Lagom mycket passionsfrukt och perfekt balanserat med den där mjuka, fina NEIPA-känslan på tungan.
Juicebox till höger har också massor av frukt, men med kraftig slagsida mot citrus och mango. Dessutom en mindre grumlig sak (utan omältat vete). Enklare i smakerna på flera sätt, men väldigt insmickrande.
Så här i efterhand borde jag kanske ha köpt med mig fler av denna från bryggeriet, men så är livet; och det kommer nästan alltid fler chanser. Eller andra öl.

Ibland spekuleras det på diverse forum om nästa trend inom ölvärlden. Själv tror jag inte på trender, och det gör inte Svensson heller. Åtminstone inte snabba trender, om det är det vi menar med trend. IPA-trenden den bara fortsätter och fortsätter, och det tror jag den kommer göra länge till. Jag tror aldrig suröl kommer bli populärt, och jag tror inte Lager kommer få någon ny renässans heller (den har haft en oavbruten sådan sedan 1842).

Personligen tror jag framtiden är stark för ännu fler kombinationer av frukt, vete, kryddor och relativt runda, mjuka smaker. Beskan i all humle, den vänjer vi oss sakta vid, precis som att en chili-älskare vänjer sig vid styrkan i starkare chili-frukter.



Ratebeer om Cloudwater ddh
Ratebeer om Fourpure Juicebox
Magnus Bark (Ofiltrerat) skriver lite om Gammelbrygd, och en annan gammal fining Här

London beer mile 2017

London, ölets huvudstad nummer ett skulle nog många öl-älskare säga. Få länder har en sådan öl-tradition som England, och samtidigt så mycket nybyggaranda. I år åkte vi till London igen, jag och kompisen. Fjärde året på raken, och nu i Maj i stället för april månad. Det skulle visa sig bli det sämsta vädret vi haft på våra resor, trots att vi tidigare alltid rest i april månad.

Ett av målen för årets resa var att göra London Beer mile. Där har vi av någon märklig anledning aldrig hamnat tidigare.

Nog för att vi var tidiga, och vädret sisådär, men att London beer mile långa sträckor skulle vara tämligen öde, det var vi inte förberedda på.

Vi hamnade på ett av London bästa bryggerier; Kernel. Ingen servering där, men däremot "take away". Ett par porter hamnade i en snart rätt tung ryggsäck.

Fourpure ligger längst ut på "rutten", och dit var det lätt att gå fel. Inte en endaste liten skylt så långt ögat kunden nå, och när vi kom fram till industriområdet där de håller till stod det lämpligt nog en gatupratare lagom diskret undanställd. Som för att säga till oss vilsna Svenskar att det är värt det när vi väl lyckats ta oss hit. Och mödan var det absolut värt, för det här var bland det bättre på hela Beer mile. Precis som så många andra gör de många olika varianter av IPA, även de mer fruktiga. Någon "hazy" one hittade jag inte, men däremot var allt jag drack mycket välgjort. Sju smakprov blev det, och alla var bra eller bättre. Det hamnade förstås några öl till i ryggsäcken...

Hos Fourpure var det dessutom en mer blandad publik. Kanske var det en slump (eller en busslast av pensionärer som precis anlänt?), men jag upplevde att det var nästan lika många över femtio som under på plats.

Hos Partizan var det lugn. Ställena som låg lite längre bort på sträckan kändes överlag lugnare. Orkar folk inte ta sig längre bort? Hos Partizan drack jag en IPA som var fantastiskt god. Gänget som höll i det hela verkade också vara i fantastiskt fin form; korta öppettider är som gjort för förfest! Köpte också med mig ett par av deras Imperial White russian Stout.

Vi gick in till Brew by numbers. Rätt mycket folk, men det kändes rätt avslaget.

På vägen tillbaka gjorde vi en avstickare till matmarknaden som ligger precis i närheten. Där höll bland annat Hiver till. Jag gjorde misstaget att prova deras Honungs-IPA. Hemsk. Honung kan verkligen förstöra öl om det inte används med måtta.

På matmarknaden fanns både the GAY farmer

... och Tyska korvar. De såg så smarriga ut att vi blev tvungna att prova. Sex pund för en körv var det inte värt, men Tyska korvar är hett i London just nu, och vi blev tvungna att testa.

Southwark kändes som Brew by numbers. Ännu mer folk, men rätt ointressant.
I närheten låg Bottle Shop, och där blev det bland annat ett par burkar från Cloudwater.

Dagen efter upptäckte vi till vår besvikelse att Euston Tap var stängt för renovering.
Men som tur var har de ju en cider-filial på andra sidan gatan, och där hade ölen nästan tagit över. Vi var där tidig eftermiddag, och flera av faten sinade under tiden vi var där. Tidigare har jag varit lite imponerad av dem, men nu fanns det inte så mycket kul på fat, och inte mer än ett trettiotal burkar/flaskor. Prismässigt vet det ju också hur de ska ta betalt. 7,40 pund för en pint.

Besvikna blev vi däremot inte av Craft Beer & Co. Vi besökte två av deras ställen, bland annat den större i Covent garden. Förutom Kernel, som alltid imponerar, drack jag en Siren Soundwave (eller flera om jag ska vara ärlig) och jag blev så till mig att jag blev tvungen att messa Uffe (Karlströms malt) för att berätta hur mycket bättre den var på fat, jämfört med på flaska. Så det kan vara.

Stouten till vänster i bild testade jag inte. Undrar om det var ett misstag?

Jag kan ibland uppleva att intresset för öl kan vara rätt stressat. Jag tänker på fenomenet att ticka öl, vilket för en del säkert är hur kul som helst, och för mig och säkert många andra helt oförståeligt.
Jag ser också att det bloggas om antalet pubar som ska besökas och hur många öl som ska hinnas med. Vissa bloggar (jag tänker främst på en som inte är medlem hos facebook-gruppen ölbloggar i Sverige) tycks ha satt i system att försöka testa så många öl som möjligt på så kort tid som möjligt.

Vad jag vill säga med det här är att jag ser det hela på ett annat sätt, och att London är en fantastisk stad att göra det i. Möjligtvis är maten till ölen inte alltid av hög klass, men miljöerna är det ofta. De uppmuntrar ofta till eftertänksamhet och att avnjuta en till (likadan) öl.

Ps. Bottleshop i London tar 45 kr för en flaska Dugges Avenyn Pale ale. Det tycker jag faktiskt är lite lustigt.

Mallorca, en slät lager och lite annan öl

Vi brukar åka till Mallorca jag och familjen. Jag har säkert varit där ett trettiotal gånger. Många av dessa tillfällen var under de där åren då det ryktades om att turister hittade bajskorvar i vattnet när de badade, och även fast det nog ofta var skrönor , var vare sig vattnet eller ön särskilt ren på den tiden. Nu på senare år, när jag reser med mina egna barn och fru är det något helt annat. Rent, fräscht, ofta påkostat och en annan typ av turism har tagit sig till ön. Under vår och höst bland annat cyklister, fågelskådare, vandrare, och så barnfamiljer och en och annan party-sugen under högsäsongen.

Den som fått lite känsla för mig och mitt öl-intresse har nog förstått att min relation till öl och hur öl konsumeras är rätt komplex. Jag älskar god öl, men älskar kanske ännu mer allt det som finns runt själva produkten. Kultur, tradition, (även ful-kulturen!), historiken, pubarna, byggnaderna och människorna. När folk runtom mig börjar sniffa för djupt i glasen (efter ännu fler smak-upplevelser) blir jag oftast bara trött och anti.

Jag tänker att Mallorca kanske skulle kunna vara perfekta kombinationen av det jag är ute efter?
Dels ett avspänt förhållande till en slät, kall lager i värmen, och samtidigt, en spirande nybyggaranda bland de lokala bryggerierna. Och med tanke på hur många gånger jag varit på ön, och hur mycket lager jag druckit där är det inte utan att jag känner mig lite nyfiken. Förra året drack jag några bra öl, som inte kom från de stora Spanska märkena. Bland annat en Red Ale som till och med var riktigt god.

Kunde det vara så att jag i år skulle upptäcka hur mycket god öl som numera produceras på ön? Tänk om jag till och med skulle hitta en New England IPA? (ja, jag vet att det där var ett långskott). Som vanligt gick jag inte särskilt seriöst tillväga; det finns alltid andra som gör det. Längst ned i detta inlägg kommer måhända några sådana länkar, för den som vill läsa från mer initierade källor. Se detta som en slags ful-kulturell betraktelse över hur hur jag ser på öl-läget på ön.

Bilden på den snea sejdeln med Estrella får väl symbolisera synen på Spansk öl som den varit genom åren. En och annan San Miguel och Cruzcampo har säkert smugit sig ned hos de flesta som varit på ön.

Det sägs att det finns nio hantverksbryggeriet på ön. Om ovan tillhör någon av dem kommer jag faktiskt inte ihåg. Etiketten ser i varje fall lagom amatörmässigt gjord, så det skulle inte förvåna mig. Den och några andra av dem jag drack under de tio dagar vi var på ön inköptes hos Al Campo, Mallorcas största supermarket. Perfekt placerad längs motorväg Ma13, på väg från flygplatsen uppåt Inca och Alcudia. Vill man utsätta sig öns bredaste utbud av öl och bunkra upp för en eller två veckors självhushåll, då är detta stället du ska passera med din hyrbil.

Ölen är inte mycket att orda över; precis som flera andra jag testade under veckan var det ett hyggligt försök till veteöl, med överdrivet tydliga toner av citrus. Inget att skriva hem om, men jag tycker ju till skillnad från de flesta andra bloggare om att skriva om mediokra saker, så den bjuder jag på.

Ett av öns mest ansedda bryggerier är Beerlovers Mallorca (Alcudia), här ovan i form av deras dipa, som jag köpte i en av butikerna i gamla Alcudia stad. Min nya vana trogen gjorde jag inga anteckningar under denna resa, utan jag förlitar mig vilt på mitt skarpa 46-åriga minne. Inte fuskar jag heller genom att läsa vad folk skriver på Ratebeer. Jag minns denna som väldigt god. Kvinnan i butiken som sålde den hävdade att att detta var öns bästa bryggeri, och att det jag köpte var precis nyinkommet. Tja, etiketten var i alla fall ny såg jag, för i butiken fanns några dammiga exemplar av samma öl fast med en fulare etikett och utan krabba på omslaget. Döm om min förvåning när jag såg att ölen hade flaskats bara några veckor tidigare.

Här är deras Imperial stout. Även den bra. Fråga mig inte om några nyanser. En bra stout är alltid en bra stout.

Och nu kommer vi till riktig Spansk öl, serverad på en typisk Spansk bar, långt ifrån de chica kvarteren i Palma. Baguette och ett glas Mahou är något för en riktig man (som mig?). Baren hade till och med en egen biljett-lucka för stans spelare. Många fina lotter fanns det. Kanske vore något för Omnipollos hatt nu när spelmonopolet snart är historia?

Hivern, en trött lager som låtsas vara bryggd på Mallorca. Bryggs i Tyskland av Cerveza Premium Balearis. Jag har förstått att detta är en vanlig företeelse på ön. Fejk-öl som försöker rida på trenden (som även hittat hit) om närproducerad, god öl.

Här var det nog snarare mitt fel; blev lurad av fiskaren på omslaget när jag vandrade runt i ett av Eroskis större supermarkets i Alcudia. Från Tyskland och ännu en tråkig och dyr lager. 1,50 euro, och inte en gnutta bättre än en slät San Miguel för 58 cent burken.

Sista dagen spenderade vi i Palma, och som vanligt när vi är där virrar vi omkring lite innan vi lyckas hitta till stadens bästa och mest avspända hamburgeria. Rejäla burgare med mycket lök och goda pommes. Du sitter och äter vid bardisken, eller vid något av de enkla borden några meter bort. Enkelt, sympatiskt och avspänd stämning. Här behövs bara en hygglig lager till, så är dagen räddad.


Länkar:

Första halvan av artikel från Beer Connosieurs om öl på Mallorca
Ställe värt ett besök om du är i Palma? (nej, jag har inte varit där)
Capdepera - borgen, vinfestial och annat
Ölfestival i Palma slutet av april/början av maj varje år
Ölfestival i Arta
Alcampo